JAMES PATTERSON & DAVID ELLIS, The Black Book (Grand Central Publishing)

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Camilla Läckberg, Liza Marklund, Jo Nesbø och till och med den saligen avlidne Stieg Larsson. Alla skandinaviska bestsellerförfattare av rang, men vid sidan om James Patterson framstår de alla som kommersiella dvärgar. En mild överdrift förvisso, men den nu 71-årige amerikanen har till dags dato sålt hela 355 miljoner böcker. Smaka på det antalet, och förundras. Det gör jag.

”Hemsk och väldigt framgångsrik”

Fast det går förstås inte att vara så här framgångsrik utan att få ta emot bannor. En av Pattersons hårdaste kritiker är självaste Stephen King, som sagt att han ”är en hemsk författare, men väldigt framgångsrik”.

En annan invändning mot hans författarskap är att han är väl förtjust i att skriva med andra, men enligt egen utsago beror det på att han är ”skickligare på att drömma fram intriger än att skriva mening efter mening”.

Det bästa på tjugofem år

Det må vara hur det vill med den saken. Måhända har Patterson rätt i sin insikt, vem vet. Men The Black Book utgör hur som helst ännu ett framgångsrikt samarbete. Den här gången med en viss David Ellis. Paret har arbetat tillsammans flera gånger tidigare, men den här gången är Pattersom uppenbarligen extremt nöjd. På omslagets baksida deklarerar han frankt att The Black Book är det bästa han fått till på tjugofem år.

Välskriven bladvändare

Stora ord, får man väl säga. Men utan att nu har något att jämföra med – har nämligen aldrig läst ett Pattersonalster förr – när de 453 sidorna nu är färdiglästa måste jag säga att det här är en välskriven bladvändare. Sedan talar vi kanske inte absolut klassiker, men den blodsölande öppningen drar omedelbart in läsaren i ett scenario som man oundvikligen vill få klarhet i. Om det så ska dröja till sista sidan.

Bordellrazzia och kändisar med byxorna nere

I handlingens centrum finner vi Billy Harney, en hederlig snut mordroteln som tar sig rätten att göra just det rätta, och hamnar i en dödlig soppa han aldrig för sitt liv hade förväntat sig. En razzia på en bordell han i egenskap av mordutredare aldrig hade befogenhet att ge order om leder nämligen till ett händelseförlopp i ett brant sluttande plan.

Det hjälper inte att en misstänkt mördare befann sig på etablissemanget ifråga. Billy, hans partner Katie och ytterligare några närstående kollegor borde enligt reglementet ändå inte braka in i bordellen utan husrannsakningsorder. Det finns konsekvenser för sådant. Sedan kompliceras saken av att idel kändisar och dignitärer befann sig på plats med byxorna nere i fastigheten. Däribland en känd rappare, en programledare på tv samt den lokale ärkebiskopen och självaste borgmästaren.

Saknad svart bok och slipad åklagare

Visserligen får Billy initialt idel ryggdunkningar av sin kollegor, men det hjälper inte. Snart befinner han sig på de anklagades bänk, och det är nödvändigtvis inte själva tillslaget som står i centrum längre, utan en saknad svart bok med bordellens klienter listade. Boken tros ha försvunnit i samband med tillslaget, och den tidigare så oklanderlige snuten står högst upp på listan över misstänkta.

Utsedd till ansvarig för den juridiska processen mot Billy blir assisterande statsåklagaren Amy Lentini, en lika slipad dam ambitiös dam, som här ser en chans att klättra ytterligare på karriärstegen. Vad varken hon eller han räknat med är emellertid att relationen dem emellan skulle spilla över gränsen mellan det professionella och privata.

Anklagad för fyra mord med minnesförlust

Bland övriga spelare i dramat märks Billys syster Patti, som inte sticker under stol med att hon skulle allt för att skydda sitt eget kött och blod, Mike Goldberger, hans mentor och förtrogne i poliskåren, Margret Olson, hårdför åklagare med politiska ambitioner och Paul Wiznievski, vår vingklippte hjältes korrupte överordnade, som mer än gärna hade sett honom dömas i rätten och lämna jobbet i skam med svansen mellan benen.

Det behöver väl knappast tilläggas att frågorna hopar sig ganska omgående. Jag låter dock bli att säga mer om handlingsförloppet än att i slutänden står Billy anklagad för fyra mord. Twisten? Han kan av uppenbar anledning inte komma ihåg vad som hänt tiden strax innan en ödesdiger kväll, som slutade med ett mindre blodbad.

Upplösning överraskade

Poängen är förstås att vi läsare inte heller vet vad som inträffat, något Patterson och Ellis skickligt utnyttjar. Man har nämligen låtit handlingen regelbundet pendla mellan nutid och dåtid. Därigenom byggs historien upp på två fronter, och ju närmare dess klimax man kommer desto mer frekvent blir hoppen i tiden. Effektivt och snyggt jobbat av skrivarduon ifråga får man väl säga.

Värt att påpeka är också att upplösningen verkligen överraskade. Kanske hade en mer konspiratoriskt lagd läsare kunnat räkna ut vad som komma skulle, men jag gjorde det definitivt inte.

Uppenbar association till Douglas

Summa summarum vilar det onekligen en stark air av filmnoir över The Black Book. I modern tappning då förstås, men ändå. Bara själva frågan om hur man som anklagad kan rentvå sig själv om minnet inte alls finns där längre är något som automatiskt ger uppenbar association till någon svartvit fyrtio- eller femtiotalsrulle med folk som Dana Andrews, Kirk Douglas eller Robert Mitchum.

Välkomponerad berg- och dalbanetur

Liksom den klassiska undringen Vem kan man lita på, för övrigt. Men för att få klarhet i detta måste Billy ta sig igenom en härva av lögner, hot, korruption, tvivelaktiga ambitioner och förräderi. En mardrömsresa för honom, förstås. Men för oss läsare ter sig det hela mest som en vuxet spännande och välkomponerad berg- och dalbanetur kryddad med krasshet, cynism och en bitterljuv känsla sorg och saknad.

Skriven 2019-03-18