JESS GLYNNE, Amager Bio, Köpenhamn den 12 mars 2019

Det går bra för Jess Glynne, och inte bara just för tillfället. Sedan debutsingeln Right Here släpptes sommaren 2014 har hon haft dussinet hits i Storbritannien. Tre av dessa har förvisso varit samarbeten med andra artister, däribland popexeperterna i Clean Bandit. Men ändå; denna meritlista säger ändå en del om framgångarnas omfattning, och det är inte bara i hemlandet det har tuffat på. Även runt om i världen har det slagit för Glynne.

Tydligt poporienterad souldam

Som i till exempel Danmark. Sångerskan noterade själv att det var synbart mindre folk vid förra besöket på Amager Bio för två år sedan medan det visade sig att det var utsålt denna gång, vilket betydde i runda slängar 1.400 sålda biljetter.

Sä säga vad man vill, men brittisk pop med soulstänk går hem i världens stugor, och i detta segment har Glynne i egenskap av tydligt poporienterad souldam hittat sin väldigt uppenbara plats någonstans mellan den elegant mogna Adele, en sofistikerad veteran som Lisa Stansfield och den renlärigt ruffiga Joss Stone. För det är trots allt tämligen vattentäta skott rent musikaliskt mellan dessa fyra vokalissor. Det finns liksom ingen direkt risk att missta sig på någon av dem.

Kör adderade skön gospelfeeling

Glynne å sin sida sticker inte under stol med sina preferenser. Hon bär sin kärlek till ogenerade popdängor utanpå skinnet, och sådant som inledande up tempo-orienterade låttrion Hold My Hand, No One och diskodoftande You Can Find Me bekräftade onekligen detta fullt ut..

Samtidigt präglades rösten icke att förglömma av ren och skär soul i varje ton, det är liksom det som skiljer henne från alla renodlade popsångerskor där ute. Det och en kör av det snitt Glynne backas av på den här turnén. För när trion i bakgrunden tog i ordentligt där på Amager Bio, som till exempel i These Days och retordoftande Broken då blev det omedelbums redig och skön gospelfeeling med tydlig hallelujavarning i anrättningen.

Genuin fyllighet och avskalad innerlighet

Samtidigt var det överhuvudtaget så att kören hade uppenbart utrymme att skapa genuin fyllighet i helheten vare sig det nu handlade om en positiv upptemposkapelse som Don’t Be Hard on Yourself eller något soft á la den smått Amy Winehouse-doftande Hate/Love.

Ändå var lustigt nog så att ett av kvällens mest minnesvärda nummer nog trots allt var den totalt avskalade balladen Take Me Home. När pianointrot började ljuda stod Glynne plötsligt där helt ensam på scen och sjöng så innerligt vackert att man rös.

Potential till något större

Både oväntat innerlig och lovande tedde sig för övrigt denna show som helhet också. Överord som fantastisk och lysande tänker jag dock inte ta till. Inte än. Men det finns onekligen potential till något ännu större hos Glynne. Så fortsättning följer. Det ska onekligen bli spännande att följa hennes utveckling de närmaste åren.

Skriven 2019-03-13

Skriv ut sidan

Våra partners