GLORIA BELL

Regi: Sebastian Lelio
I rollerna: Julianne Moore, John Turturro, Michael Cera, Caren Pistorius, Brad Garret

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-03-08

Ett förlängt namn i titeln, en språklig översättning samt en addering av Julianne Moore i titelrollen och John Turturro som det svåra föremålet för hennes låga, och vips så har vi en amerikanisering av chilenske Sebastian Lelios Gloria. Det är naturligtvis regissörens film om en medelålders kvinnas jobbiga sökande efter kärlek som avses. Samme regissör står bakom manus och regi även denna gång, och man undrar onekligen varför han tyckte det var en bra idé att göra samma film en gång till.

Om det handlar om en remake av en actionrulle eller komedi hade jag förstått de rent monetära motiven, men i det här fallet talar vi om en art housefilm – om än i lättillgänglig form -, som i rätt hög utsträckning troligen fortsätter ha en lite smalare publik även efter amerikaniseringen.

Nåväl, om man nu väljer att se Gloria Bell för dess egna meriter, så tycker jag nog att historien är riktigt stark även denna andra gång. På samma gång är Julianne Moore i huvudrollen förstås alldeles lysande i sin hudnära tolkning av en frisinnad karaktär som vill ta sista chansen att mot alla odds hitta en livskraftig kärlek värd namnet.

Handlingen följer i mer eller mindre detalj händelseförloppet från originalet. Således introduceras vi omgående för Gloria, frånskild sedan dussinet år, som ofta roar sig med att gå på lokal och dansa. Där träffar hon många ytliga bekantskaper av det motsatta könet. Ingen kontakt leder dock till något. Förrän den likaledes ensamstående Arnold kommer in i hennes liv det vill säga.

Åtminstone tror hon det. För Arnold är en riktig gentleman. Dessvärre visar det sig också att han har ett par vuxna döttrar som ringer stup i kvarten och med framgång kräver både pengar och tjänster av honom. Denna inte alldeles friska relation har Glorias kavaljer extremt svårt att släppa, och då med extra betoning på extremt. Vilket i sanningens namn i förlängningen leder både till frustration och elände rent allmänt för henne.

Hur det slutar? Ungefär likadant som i originalet. Som sig bör, får man väl säga. För klimaxet är onekligen precis lika uppfriskande även denna gång.

Att låta Gloria dumpa en potentiell livskamrat, och bokstavligt talar skjuta sig loss från från relationen när de negativa aspekterna kraftigt väger över är trots allt det enda rätta att göra för henne Kärleken behövs, men inte till vilket pris som helst är budskapet. Vilket slutscenen symboliskt illustrerar när Gloria i likhet med Billy Idol i sin åttiotalshit väljer att dansa med sig själv, och dessutom göra det bättre än med en partner som inte har vare sig förmåga eller vilja att deltaga i livets gemensamma dans fullt ut.

Skriven 2019-03-04

Skriv ut sidan

Våra partners