KEITH URBAN, AFAS Live, Amsterdam den 4 mars 2019

Keith Urban på europeisk mark är onekligen något av ett unikum, och när han nu väl kommer nöjer han sig med två spelningar på kontinenten och – hör och häpna – ”hela” fyra i England och på Irland. Bara sådär på vägen från gigen i Australien innan det bär vidare hem till USA.

Genuint glad och rörd

Poängen här är förstås att Nashvillestjärnorna till skillnad från alla hårt kämpande americanaartister inte behöver komma hit. De klarar sig utmärkt på Nordamerikansk mark, en artist i det högsta skiktet som Urban kan sälja ut arenor för tjugotusen varje kväll på andra sidan Atlanten. Samtidigt måste jag säga att dagens huvudperson verkade genuint glad och nästan rörd över den goda responsen i det i det närmaste utsålda AFAS Live

– Jag hade inte förväntat mig det här, sade han mer än en gång under den ganska exakt två timmar långa spelningen och såg både lycklig och uppriktigt förvånad ut.

Tempofyllt, proffsigt och brett musikaliskt

Men nu är det förstås också så att den Australienbördige sångaren knappast behövde be om ursäkt för allt tjoande, och tjimmande och allsång. Det här var nämligen hur man än ser det ett självklart starkt gig med en energisk och karismatisk artist i centrum. Det hela tedde sig svettigt tempofyllt, givetvis proffsigt in i minsta detalj och tämligen brett musikaliskt på ett sätt som inte minst undertecknad uppskattar, men som en del renläriga countryfans gnisslar tänder åt. Sådant den oförskämt catchy och stötiga poprefrängen Drop Top och John Cougar, John Deere, John 3:16 med sina dansanta funky basgångar gick nog inte riktigt hem i deras läger. Om man säger så.

Beundrar att vågar tänja gränserna

Wasted Time å sin sida rockade väl inte lika hårt i min bok heller. Vi talar techo lightfeeling med bluegrasspickin´. Det hela tillhörde knappast höjdpunkterna. Det doftade absolut party, men bara tanken på att man möjligen skulle kunna associera till Rednex plastversion av stilen ifråga, – om än i betydligt mer äkta form – fick varningsklockorna att ringa.

Men ändå, någonstans kan jag beundra att Urban vågar försöka tänja på gränserna. Det är i sanning ganska modigt även om det nu om vi ska vara ärliga är åt det hållet många stora countryartister går för tillfället.

Samtidigt är sångaren också tämligen lättindentiferad bland sina kollegor. Han hör varken hemma bland mer countryockorienterade namn som Eric Church och – absolut inte – Steve Earle eller mer poplutande herrar som Luke Bryan och balladorienterade Chris Young. Sedan är Urban precis som Brad Paisley en skicklig gitarrist, men han hyser inte dennes vurm för traditionalism i modern tappning.

Demonproducent tydlig inspirationskälla

Med tanke på detta blir det också bara logiskt att Urbans medproducent sedan 2002 heter Dann Huff, en rutinerad session-gitarrist och demonproducent som genom åren täckt in ett musikaliskt spektrum där allt från jazzgitarristen George Benson och Michael Jackson till egna AOR-bandet Giant, Whitesnake och Megadeth ingår. Samt idel country- och popnamn som Amy Grant, Faith Hill och Rascal Flatts icke att förglömma.

Jag inbillar mig att Huff varit en tydlig inspirationskälla när Urban skulle till att forma sin musikaliska vision, och summan av denna kardemumma har i slutänden blivit en tydligt uttalad (country)arenarockare med slickat popig sensibilitet, som inte nödvändigtvis har sin motsvarighet hos någon annan i Nashville av idag.

Klistriga aranaanthems och rysansvärda ballader

Emellertid är väl Urban aldrig så igenkännlig som i de rockiga uptempo-numrena. Det vimlar av sådana i den numera tämligen digra repertoaren, och på AFAS Live lyste sådant som Feels Like Comin´ Down, banjopickande Somebody Like You, hett sensuella Somewhere In My Car och somriga vitamininjektionen Long Hot Summer. Som sig bör, får jag väl säga. Urban är expert på att skriva den här typen av klistriga arenaanthems.

Men det finns tillfällen då tempot måste dras ner och ”less” verkligen kan vara ”more”. De opluggade soloversionerna av balladerna Stupid Boy och extranumret You’ll Think of Me fick bokstavligt talat rysningarna att vandra längs ryggraden. Så vackert om kraschad kärlek och den buffé av känslor och misstag i det förflutna som finns kvar när allt är över.

Trend att krydda med svarta influenser

Samtidigt var sådant som inledande Never Comin’ Down och The Fighter i duett med Carrie Underwood på videoskärmen typiska exempel på där den nye groovy urbane Urban uppenbarade sig. Skulle Urban Cowboy-fenomenet återupplivas idag hade det nog låtit såhär. Trenden i Nashville för tillfället verkar trots allt vara att man sneglar mer än gemene man kanske skulle kunna tro på svart musik av både gammalt och nytt snitt för att krydda sina musikaliska anrättningar.

Överträffade högt ställda förväntningar

Men nästan oavsett vad nu denne femtioettårige australiensare gör så går det inte att komma ifrån att han levererar. Måndagens show överträffade de relativt högt ställda förväntningarna med god marginal, och uppvisade en alltjämt engagerad sångare. Urban är av allt att döma både inspirerad och nyfiken nog att ta sin musik vidare samtidigt som sångerna fortsätter stå i centrum.

En stor dos energi kompletterad med en en inte oäven karisma adderade som sagt ytterligare plus i kanten till denna tillställning. Och låt oss absolut inte glömma den underskattade innerliga rösten. Eller det lika varierade som imponerande gitarrspelet, för övrigt. Och mer än så finns egentligen inte att tillägga. Mer än att Urban är välkommen tillbaka till våra del av världen precis när som helst.

Skriven 2019-03-05

Skriv ut sidan

Våra partners