KURSK

Regi: Thomas Vinterberg
I rollerna: Léa Seydoux, Colin Firth, Matthias Schoenaerts, Max von Sydow, August Diehl

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-03-01

“Kursk är en stad i södra delen av europeiska Ryssland, och är den administrativa huvudorten för Kursk oblast. Folkmängden uppgår till cirka 435 000 invånare. Vid Kursk finns den stora Kurskanomalin, där stora mängder järnmalm gör kompasser opålitliga. Järngruvor finns i området.

Staden är känd för pansarslaget vid Kursk i juli 1943 då Röda armén vann en dyrköpt men mycket viktig seger mot tyska styrkor.”

Okej, när man söker på Kursk med en svensk sökmotor så är ubåtar inte det första som dyker upp.

Filmen Kursk handlar inte alls om pansarslaget vid Kursk (om någon nu skulle hoppas på det) utan
om en en rysk atomubåt vid namn K-141 Kursk. Ubåten förliste år 2000. Den här historien är så långt från rysk nationalromantik om dyrköpta men mycket viktiga segrar man kan komma. Snarare handlar det om byråkrati och statlig försumlighet, sjömännen kämpar för sitt liv och syret i ubåten håller på att ta slut, deras anhöriga kämpar för att de ansvariga ska göra något över huvud taget – och andra länder, som Norge och Storbritannien, erbjuder sin hjälp, men den ryska staten är för (nationalistiskt) stolt för att ta emot hjälp.

Det är knappast någon spoilervarning att avslöja att alla i ubåten kommer att dö, detta är ju “based on a true story”, och vetskapen om att alla är dödsdömda gör alla bilder tidigt i filmen lite sentimentala och bitterljuva – ett bröllop serveras tidigt i filmen, inte bara för att vi ska lära känna karaktärerna, utan också för att vi ska få tillfälle att ta fram näsdukarna och ha dem beredda. Filmen Kursk vill vara ubåtsfilmernas Titanic (den här ubåten skulle ju vara osänkbar!) men lyckas inte alls.

Filmen klipper sedan mellan männen inne i ubåten till de väntande kvinnorna där hemma – lite som man brukade göra i gamla filmer om fiskare och deras fiskarfruar.

Filmen tappar mer och mer i tempo efterhand, när fler och fler saker ska in i mixen. De som ska rädda dem, de som sätter käppar i hjulet, den ryska regeringen, en massa gubbar som tjafsar hit och dit… Léa Seydoux har en stor scen när hon skäller ut gubbarna som är ansvariga för hennes mans död – han spelas för övrigt av Matthias Schoenaerts.

Colin Firth har också en storslagen scen, som den brittiske befälhavaren David Russel, som är kompis med en rysk amiral, och han vill så gärna ge sig ut till havs och rädda den dödsdömda besättningen, men han får inte lov.

Det här är lite som en The Finest Hours – en sann historia om en mirakulös räddning av 32 sjömän från den sjunkande oljetankern SS Pendleton, med en liten båt som hade en maxkapacitet på 12 personer, och allt detta avklarat under full storm! — fast filmen Kursk blir precis tvärtom. Modiga morska män finns att tillgå, men de får aldrig tillfälle att visa musklerna, och räddningen blir aldrig av. Filmen Kursk är mycket snack och lite verkstad.

Så många människor ska in i filmen och så många ska säga sitt och ha “sin scen” i filmen där de levererar sitt “gripande tal” att filmen hela tiden tappar momentum.

Att titta på en massa anonyma fruar som pysslar med vardagssysslor är måttligt spännande.

Byråkrati må vara upprörande, men det är inte heller spännande, eller något som lämpar sig för en stor bioduk.

Det största felet är dock språket. Alla karaktärerna talar ett slags Euroenglish. Så kan det bli när det är en enorm samproduktion, där alla ska ha in sina intressen och sina skådespelare. Den ende som låter som han ska är Colin Firth, som spelar en britt av övre medelklassen (Firths paradområde).

Att få till rätt språk, rätt dialekter och så vidare behövs för trovärdigheten. Språk är det som säger mest om människor och deras lojaliteter och tillhörigheter. Här pratar alla i samma by, till och med i samma familj, olika konstiga varianter av Euroenglish, med mer eller mindre påklistrad obestämd rysk öststats-accent. I en tramsthriller eller actionkomedi kan sådant förlåtas, men i ett seriöst drama om “verkliga händelser” måste ribban ligga lite högre.

En dansk regissör står vid rodret och Luc Bessons franska produktionsbolag Europa Corp har finansierat liksom Belgiens Belga Productions och Luxembourgs VIA EST och svenskintresse finns med i filmen i egenskap av Max von Sydow i en liten roll. Michael Nyqvist skulle också ha varit med.

Det känns som om man ser en film som möjligen vill väl och försöker ha ett fint budskap om sammanhållning för alla i hela världen, men som hela tiden tappar fokus och flackar hit och dit. Man kan skylla på för många inblandade kockar till soppan. Eller så kan man skylla på Kurskanomalin.
Filmens kompass pajar i alla fall på ett tidigt stadium.
Det som börjar med en vanlig övning slutar med att 118 besättningsmän dör, änkorna får (med ryska mått mätt) rekordersättning från staten och de 115 män som hittas får påkostade begravningar.
Filmen satsar på sorg och ilska och melodrama och en katastrof som katalysator för att alla ska finna en fin samhörighet. Men alltihop känns mest av allt väldigt, väldigt onödigt.

Skriven 2019-02-28

Skriv ut sidan

Våra partners