THE MAVERICKS, DR Koncerthuset, Studie 2, Köpenhamn den 27 februari 2019

The Mavericks var alltid en udda fågel på Nashvillescenen som inte gick att tämja. Men det gick förstås bra rätt länge ändå. Två platinasäljande album och fjorton hitsinglar på countrylistan är trots allt inte så pjåkigt. Fast till slut kom kräftgången, och sedan splittringen kring millennieskiftet.

Ingen anledning sakna originalmedlemmar

Fast slutet gott allting gott. Åtminstone för tillfället. Sedan 2012 fungerar kvartetten som en fullt aktiv enhet igen. Endast sångaren Raul Malo och trummisen Paul Deakin återstår förvisso av originalsättningen, men någonstans spelar det ingen större roll. Visserligen kan det vara svårt att tänka bort den nostalgiska biten, men någon annan anledning att sakna någon av de tidigare medlemmarna finns knappast. Särskilt inte vad gäller medgrundande basisten Robert Reynolds, som dessvärre gått ner sig i knarkträsket.

Skicklig gitarrist med showmanship

Eller för den delen var beträffar gitarristpositionen. Tre olika individer har passerat revy där genom åren, men jag har svårt att tänka mig att någon av dessa skulle kunna konkurrera med nuvarande guraspelaren Eddie Perez. Denne man är uppenbarligen i besittning av såväl självklar skicklighet som spelkänsla och showmanship av avsevärd dignitet. I Koncerthusets Studie 2 briljerade han allt som oftast på ett sätt som andades både detaljerad finessrikedom och självklar lyhördhet.

Malos tenor lika stark efter trettio år

Men det var inte bara Perez som imponerade denna afton. Hela bandet – som på scen tydligen består av åtta personer inklusive blåssektion – framstod som extremt tajt och spelsuget. Alla inblandade gav intryck av att tycka det var genuint roligt att stå på scen, och gladast av alla verkade frontmannen Raul Malo vara. Han uttryckte det för all del inte så mycket i ord, men hans stora leenden sade mer än tusen ord.

Liksom rösten för övrigt. Efter trettio år är hans tenor precis lika klar och stark som då det begav sig, och den som möjligen tvivlade på att så var fallet hade egentligen bara behövt avnjuta inledande Westernswingiga Dance the Night Away och latinopräglade All Night Long för att få detta bekräftat. På samma sätt påminde gänget redan på detta tidiga stadium att de kan få det att svänga något helt djävulusiskt.

Lössläppt partylåt utan upplyftande lyrik

För det mesta eller kanske snarare hela tiden, bör kanske tilläggas. Andra bevisföremål på detta i sammanhanget var det uppspelta lyckopillret Summertime (When I´m With You), tralliga tex mexhistorien Rancho Grande/Rolling Along och förstås, extranumret All You Ever Do is Bring Me Down, denna lössläppta partylåt med långt ifrån upplyftande lyrik. Ett motsägelsefullt påstående om sistnämnda sång förstås, men så fungerar The Mavericks musik då och då.

Fast när tempot sänktes på allvar för första gången i covern på Roy Orbisons Blue Bayou och Loving You då handlade det förstås om rena ”blåa” känslor och melankoli av det ogenerat sentimentala slaget, och allt tedde sig så vackert, så vackert.

Osviklig känsla och precision

Vackert och tjusigt var väl för övrigt det mesta som avverkades på scen denna kväll, men tillställningen i Koncerthuset visade kanske framförallt vilket starkt liveband dessa Miamibördiga herrar utgör. Sedan var ljudbilden möjligen så fullmatad att det nästan blev för mycket av det goda ibland. Men bara nästan. För överlag kompletterade de musikaliska pusselbitarna varandra med osviklig känsla och precision, så i slutänden var det svårt att invända någonting mot det som bjöds.

Det skulle väl i så fall vara tilltaget att kasta in Back In the U.S.S.R. som avslutningsnummer. Visst, det är en Beatleslåt och den rockar. Men nog kändes denna cover väl fantasilös.

Skriven 2019-02-28

Skriv ut sidan

Våra partners