GOLDENGIRL fyller 40

Åsynen av rörelsen skänker lycka: häst, idrottsman, fågel. / Robert Bresson (1) (Se noter på slutet av betraktelsen.)

Musik- och teaterdrama har sitt eget ornitologiska index, och det finns knappast någon fågelart som inte har besjungits och utnyttjats i ett eller annat symboliskt syfte. Den lyriska poesin har genomsökt och uttömt varje herbarium och växthus på dess blommor, och litteraturen har gjort utflykter till de bättre försedda zoologiska trädgårdarna, något som är lätt förståeligt när man tänker på sådana fabeldjur som grip, siren, Pegasus, enhörning, drake, kentaur, sfinx, hydra, sjöjungfru och sjöorm. Filmen vänder sig till och lånar från dem alla, och utvidgar dessa jaktmarker. Entomologer har ingenstans i konsten så naturlig hemortsrätt som i filmen, och ingenstans förutom på sportarenor figurerar sport så rikligt som på film. Det kinetiska och dynamiska är så att säga kinematografins muskulatur. [De allra första ”filmerna”, engelsmannen Eadweard Muybridges bildserier, visade muskulatur i arbete (naken löpande man, springande häst).] Det är därför inte att undra på att det knappast finns någon sportaktivitet utan att filmer (och då inte bara dokumentära) centrerat och centrerar sin handling kring den: fotboll, ishockey, bergsbestigning, ridning, fiske (även den sporten har sin dynamik, liksom slowmotion har det), golf, rugby, biljard, fäktning, fallskärmshoppning, surfing, simning, sportdykning, segel- och ballongflygning, tennis, långdistanslöpning, jogging, boxning, gymnastik, racing och motorcross, cykling, segling, rodd, forsränning, vattenskidåkning, karate, baseball, bowling, kricket, dans…, ända till sådana moderna sporter som drakflygning och rullbrädesåkning.

Det finns med andra ord ingen särskild anledning att fundera över det faktum att det på slutet av 70-talet och i början av 80-talet svepte och till dags dato sveper en våg av sportfilmer över biograferna. De har alltid funnits, likt science fiction-filmerna, men liksom de senare blivit mer uppmärksammade efter Star Wars blir sportfilmerna efter Rocky mer uppmärksammade. Detta inte bara på grund av att de som publikmagneter blivit ett sociologiskt fenomen, utan också därför att det nuförtiden är skickligare regissörer som iscensätter dem. Actionfilmen har fått sin status höjd och likställs med europeisk artfilm.

Rocky fick sin uppföljare och spinoffs i Rocky II, Rocky III, Rocky IV, Rocky V, Rocky Balboa, Creed, Creed II och Grudge Match samt en rad tävlingsfilmer om idrottsmän som mot alla odds lyckas nå toppen.

Att jag här helt kort skall lyfta fram filmen Goldengirl (1979, manus: John Kohn efter en roman av Peter Lear, regi: Joseph Sargent) beror på att denna film är byggd efter: Rockyfilmernas mall, och det med liknande precision som exempelvis Grizzly (1976, regi: William Girdler) (2) är koncipierad efter Spielbergs Jaws (Hajen, 1975) (3), Grease (1978, regi: Randal Kleiser (4), National Lampoon’s Animal House (Deltagänget, 1978, regi: John Landis) (5) och Lemon Popsicle (1978, manus och regi: Boaz Davidson) alla efter American Graffiti, Midnight Express efter One Flew Over the Cuckoo’s Nest (6), den turkiska Hazal (1980, manus och regi: Ali Özgentürk) efter den Oscarsnominerade israeliska Jag älskar dig, Rosa (Ani ohev otach Rosa, 1972, manus och regi: Moshe Mizrahi), eller den konsekvens med vilken Stardust Memories (1980, manus och regi: Woody Allen) och The Awakening (7) är modellerade med 8 ½, Otto e mezzo ( 8 1/2, 1963, regi: Federico Fellini) (8) som förlaga (9).

Goldengirl följer upp Rocky delvis genom helt reverserade premisser [visualiserat redan i de respektive affischbilderna: den segrande helvita Goldengirl / Goldine, såsom motsatt till den triumferande Rocky i svart siluett]; Rocky fattig, Goldine rik, osv. Samtidigt berättas samma historia om individen som har att övervinna sina förutsättningar, att spränga gränsen för människans förväntade potential.
Goldine (Susan Anton), en Rocky i kvinnlig utgåva, adopterades som liten och lyftes upp socialt, på samma sätt som Rocky fick en oväntad chans genom Apollo Creed, men liksom Rocky står hon i avgörandets stund ensam inte bara i striden mot motståndaren utan också i kampen mot de egna förutsättningarna. I denna historia, där ingredienserna från Rocky turneras (kopplingen idrottkommersialism, idrotten i den politiska manifestationens tjänst, kärleken mitt i stridens larm, osv), skildras hur Goldine skall vinna 100-, 200- och 400-meters lopp vid olympiaden i Moskva 1980 (10), en motsvarighet till den titel som Rocky kämpade om på nyåret i det bicential jubilerande USA. Men hennes seger hotas alltså inte bara av fruktade konkurrenter, utan också av hennes handikapp: hon lider av sockersjuka. I det avgörande loppet – hon har redan vunnit 100 och 200 meter – pantförskriver hon sitt liv när hon avstår från att ta sitt insulin. I segerns ögonblick, då hon är på väg att svimma, försvinner i en fade-out hela hennes värld i vitt (11), en inverterad motsvarighet till det mörker Rocky har framför ögonen då han sönderslagen inte längre kan se. Goldengirl gick Rocky i hälarna, men också verkligheten. Så tog till exempel Wilma Rudolph tre guld på kortdistanserna vid OS i Rom 1960 trots att hon som barn haft polio. I interaktionen fiktion-realitet blir dikten och verkligheten på samma gång varandras ursprung och alster (12).

Noter
(1) Notes sur le cinematographie (1975). [Notes on Cinematography (amerikansk utgåva, 1977)].
(2) Manus: Harvey Flaxman, David Sheldon.
(3) Manus: Peter Benchley, Carl Gottlieb, Howard Sackler, John Milius, Charlsie Bryant (supervisor) efter romanen Jaws av Peter Benchley.
(4) Manus: Bronté Woodard efter en teatermusikal av Jim Jacobs och Warren Casey.
(5) Manus: Harold Ramis, Douglas Kenney, Chris Miller.
(6) Parker har med sin film Shoot the Moon (Ta ner månen om du kan) från 1982 gått i direkt samarbete med Bo Goldman, co-manusförfattaren till One Flew Over the Cuckoo s Nest (Gökboet). [Bo Goldman, flerfaldigt Oscarbelönad manusförfattare, är numera även filmregissör (Sons and Fathers, 1983), precis som succémanusförfattarna Delmer Davis, Robert Benton, Robert Towne, Walon Green, Marshall Brickman, John Milius, Michael Cimino, John Lewis Carlino, Paul Schrader, Walter Hill, Walter Murch (även en pålitlig ljudman och klippare) John Sayles, Jeremy Joe Kronsberg, Lawrence Kasdan etc. också har blivit det.].
(7) Manus: Allan Scott, Chris Bryant, Clive Exton efter romanen The Jewel of Seven Stars av Bram Stoker (tidigare filmad av Seth Holt som Blood from the Mummy’s Tomb (Blod från mumiens grav, 1972).
(8) Manus: Fellini, Ennio Flaiano, Tullio Pinelli, Brunello Rondi.
(9) Ett intressant fall i detta sammanhang är den internationellt verksamme polacken Jerzy Skolimowskis (manus, regi och co-produktion) engelska, vid Cannesfestivalen belönade film Moonlighting (Svartjobb) från 1982. Liksom De Sicas mästerverk Ladri di Biciclette (manus: De Sica, Cesare Zavattini, Oreste Biancoli, Suso Cecchi d’Amico, Adolfo Franci, Gherardo Gherardi och Gerardo Guerrieri efter en roman av Luigi Bartolini) är Moonlighting en engagerande och spännande historia om ”arbetslösheten” och en tidsinställd bomb i sin skarpa kommentar till det rådande politiska läget. Fler likheter: I Ladri di Biciclette erbjuds den arbetslöse Antonio Ricci (Lamberto Maggiorani) ett arbete som plakatklistrare. Betingelsen för arbetet och familjen Riccis överlevnad är att han äger en cykel. Så han skaffar sig en sådan hos pantlånaren i utbyte mot familjens sängkläder. Cykeln sätts i perfekt skick men blir stulen redan under Riccis första arbetsdag. De följande nätterna blir sömnlösa för familjen Ricci, inte bara för att de saknar sängkläder.

I Moonlighting sovs det också mycket lite: En kvartett polacker kontrakteras för ett svartjobb utanför sitt hemland. De får en mycket snålt tilltagen summa pengar att röra sig med. Kvartettens ledare Nowak (Jeremy Irons) skaffar sig en cykel för snabb och billig transport i London, där han och kamraterna inreder en lägenhet åt en höjdare fortfarande bosatt i Polen. Men cykeln blir stulen. Där Ricci ger sig ut på en utsiktslös vandring i Rom för att hitta sin cykel, stjäl Nowak en cykel från någon annan. På natten kamouflerar han den till ”osynlighet” genom att måla den (natt)svart. Ricci blir tagen på bar gärning när han till sist i desperation frestas att stjäla en cykel. Nowak blir sedd av sina arbetskamrater när han vid slutet av deras uppdrag vill lämna den tillbaka.

Även affischerna från Ladri di Biciclette återfinns i Moonlighting. Riccis arbete var att klistra dem på väggar och staket. Nowak i sin tur river ner alla affischer som propagerar för den polska fackföreningen Solidaritet och tillkännager det aktuella politiska läget i Polen. Han vill inte att hans tre arbetskamrater ska få veta något om detta. Han håller dem medvetet ovetande, för att de ska arbeta bättre. En liknande funktion har kyrkan i De Sicas film. För polackerna är kyrkan fortfarande ett opium, men inte obetingat ett negativt sådant. I De Sicas film besöker vi en gång en cabaret, i Skolimowskis ”går vi” på teater, i ”förlagan” går vi på en flott restaurang, något som Riccis verkligen inte har råd till, och maten blir inte uppäten. I Skolimowskis ”remake” köps det en färg-TV, och den går sönder redan första kvällen. Eftersom det är FILM Skolimowski vill framhäva. Av alla konstarter är filmen på grund av dess förmenta samhälleliga konsekvenser den viktigaste. En övertygelse som så skilda folkledare som Lenin, Goebbels, Sukarno och Castro gav sitt uttryck för.

(10) Filmen hade premiär år 1979 alltså cirka ett år innan Olympiska sommarspelen i Moskva 1980. Olympiaden skulle hjälpa till att dra filmåskådare till filmen. Men efter att Sovjetunionen invaderade Afghanistan i december 1979, drog sig USA ut ur spelen. Sammanlagt var det 65 nationer som bojkottade denna Olympiad, inklusive våra grannar Västtyskland och Norge. Dock inte vi. Sverige representerades av 145 deltagare i 18 sporter och vann 3 guld, 3 silver och 6 bronsmedaljer. Amerikanarna, kanadensarna, japanerna et cetera blev helt ointresserade av dessa spel där Östtyskland skördade 47 guld, 37 silver och 42 bronsmedaljer och Sovjetunionen hela 80 guld, 69 silver och 46 brons. Filmen Goldengirl ville blanda fiktion med verkliga händelser. Verkligheten ville annat.

(11) Symboliken ”socker – vit”, är förrädiskt intrikat i denna film. Det vita står högst troligt för de outforskade, farliga jaktmarkerna i genforskningen som Goldines adoptivfar applicerar på henne – en ”bodybuilding” via kemi. Guldet som Goldine erövrar binds också till socker, då detta brukar benämnas som vitt guld. ”Sugar” är också slangord för ”money”. Men sockret står även för det ”dopingpreparat” som hon tvingas att ta, då droger (men speciellt heroin och LSD) i slang benämns som ”sugar”, (”brown sugar” etc). Goldines diabetes – förhöjda blodsockerhalt – är troligen också menat att vara en omskrivning av de patriotiska amerikanarnas krav på tävlingssportens champions att vara deras ”sugar”, dvs. välförtjänta och förpliktigade älsklingar, ett krav som enligt otaliga uttalanden från de utsatta, är det svåraste för dem att bära.

(12) Ett exempel på en sådan interaktion kan vara tillblivelsen av en av Claude Chabrols filmer från 1973, Les noces rouges (Blodsbröllop), vilken är inspirerad av en verklig händelse, ”le crime passionnel”, som i sin tur fått näring från en av de tre dåvarande filmatiseringarna av James M. Cains debutroman från 1934, The Postman Always Rings Twice, samtidigt som den hårdkokte (hard-boiled) Cain fann grundmaterialet till sin roman (och dramatiseringen av den) i Emile Zolas naturalistiska roman (1867) och dramaskildring (1873) Thérèse Raquin.

Liknande filmanalyser kan du bekanta dig med i den utmärkta boken I skuggornas hetta : tvärkulturella filmanalyser med amerikansk populärfilm från 70-talet i fokus, utgiven av Studentlitteratur.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2019-02-28

Skriv ut sidan

Våra partners