INSTANT FAMILY

Regi: Sean Anders
I rollerna: Mark Wahlberg, Rose Byrne, Isabela Moner, Octavia Spencer, Tig Notaro

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-02-27

Från mannen bakom lustigheter som Horrible Bosses 2 och Daddy’s Home kommer här Instant Family, en komedi om adoptionsprocessens vedermödor på längden och tvären. Att syftet är gott och inte enbart skrattorienterat bör manusförfattande regissören Sean Anders och kollegan John Morris dock ha en eloge för. Fast problemet med att inte enbart välja den flabbiga vägen är förstås då att det är svårt att hitta en lämplig balans mellan skämt och allvar. Risken att det hela varken blir hackat eller malet är överhängande, och någonstans är det väl precis vad som hänt i det här fallet.

I handlingens centrum finner vi Pete och Ellie Wagner, det frivilligt barnlösa paret som trivs med sin frihet, men ändå börjar känna att något saknas. Så de väljer efter viss vånda att kontakta ett adoptionscenter för att informera sig. Detta leder så småningom till att de mot bättre vetande väljer truliga tonåringen Lizzie som potentiell ny familjemedlem. Medföljer – visar det sig – även flickans två yngre syskon, men Pete och Ellie låter sig inte skrämmas, utan antar utmaningen att eventuellt bli trebarnsföräldrar på ett och samma bräde.

Så här långt är Instant Family en tämligen uppsluppen flinorienterande skapelse, men sedan radas problemen upp. Smekmånaden går snabbt över, och barnens emotionella skelett i garderoben blir påtagliga. Trots och gråt och tandagnisslan kommer i daga, och paret Wagner står handfallna i fler situationer än de önskar. Som om detta inte vore nog står barnens biologiska mamma redo i kulisserna att ta ansvar för dem igen, något som stör Pete och Ellie mer än de är villiga att erkänna.

Som synes ligger en hel del elände och lurar i Instant Family, och häri ligger väl också problematiken med valet av ämne. För om nu sanningens ska fram är adoptioner inte ett ämne som direkt gör sig att skämta om. I grund och botten finns inte sällan för mycket tragik missbruk, övergrepp, öppna känslomässiga sår och annat som ligger där och flyter i bakgrunden hos barnen det handlar om, vilket förstås aldrig kan bli kul.

Vem vet, kanske hade mixen av komedi och drama i det här fallet fungerat bättre om man valt att fokusera på en mörkare och mer edgy humor. Funkar gör det emellertid långt ifrån alltid med den överlag familjevänliga variant Anders och gänget satsat på här. Visst, jag skrattade till här och där ändå, och då särskilt åt Octavia Spencers rättframma sanningssägare och adoptionsrådgivare, men svängningarna mellan sorglig verklighet och lättsam uppspelthet med vissa tillägg av sockrig sentimentalitet blir onekligen för stora ibland. Det skär sig, helt enkelt.

Skriven 2019-02-25

Skriv ut sidan

Våra partners