JAG ÄR INGRID

Felfokuserad filmbiografi, Sverige 2015
Regi: Stig Björkman
Dokumentär med Ingrid Bergman, Pia Lindström, Isabella Rossellini, Isotta Rossellini, Liv Ullman
(Studio S Entertainment)

BETYG: TRE

Jag är Ingrid – En svensk filmstjärnas liv stöps i samma form som hennes mest kända filmroller Ingrid Bergman. Skulle hon ha kunnat bli lika stor bakom kameran, som framför kameran?

Det är i år 43 år sedan Ingrid Bergman plockade upp en Oscar för sin briljanta rolltolkning i den episka filmen Mordet på Orientexpressen, baserad på Agatha Christies bästsäljare. Albert Finney, som gjorde Christies favorit-Poirot, har just gått ur tiden. Ingrid Bergman spelade den svenska missionären som blir misstänkt för mord. Det var hennes tredje Oscar. Tidigare hade hon belönats för huvudrollerna i Gasljus respektive Anastasia.

America’s sweetheart

Superkända regissörer älskade henne, motspelare älskade henne, Hemingway älskade henne, Hollywood älskade henne, publiken älskade henne … hon var “America’s sweetheart” — i alla fall tills hon skiljde sig och flyttade till Italien (vilket orsakade ett krismöte i den amerikanska senaten!) — och alla känner till Casablanca, filmen som brukar rankas som världens bästa, eller i alla fall världens mest kända, kärleksfilm.

Mitt Liv – en spännande biografi

När Ingrid Bergman skulle ha fyllt 100 år firades detta med en nyutgåva av den mycket intressanta och roliga biografin som hon själv skrivit, Mitt Liv (Norstedts förlag), som kom ut för första gången 1980. Hennes tid med Hitchcock är material för en komedifilm!

Dokumentären Jag är Ingrid fick tio minuters stående ovationer vid urpremiären i Cannes och har blivit en av modern tids största dokumentärsuccéer med hela 190.000 biobesökare i Sverige. Den finns på DVD och är en intressant film om hur man skildrar Sveriges största filmstjärna genom tiderna. Men vägen till färdig film var lång och krokig.

“Gör en film om mamma!”

Våren 2011 träffar regissören Stig Björkman Ingrid Bergmans dotter Isabella Rossellini på filmfestivalen i Berlin. Isabella föreslår att han ska “göra en film om mamma”. Genom Isabella får Stig tillgång till en av filmhistoriens största skådespelerskor, och möjligheten att berätta Ingrid Bergmans historia med hennes egna ord och bilder.

Filmen handlar dock inte så mycket om Ingrid Bergmans filmer, vare sig de hon filmade själv eller de hon filmade med andra, vill man t.ex. få reda på skvaller och roliga anekdoter om Alfred Hitchcock eller Humphrey Bogart får man spana in Ingrid Bergmans självbiografi Mitt liv.

Fyra barn går igenom familjealbumet

Filmen Jag är Ingrid verkar mest handla om hennes barn. De fyra barnen går igenom familjealbumet, pratar om barndomen och lämnar ut Ingrid Bergmans privata filmer. Hon filmade både på jobbet och hemma, se här finns Alfred Hitchcock med på ett hörn! Och gör en Hitchcock i filmen! De flesta filmerna är med hennes italienska familj. Isabella Rossellini är också Ingrid Bergmans mest kända barn, fotomodell, filmstjärna och superkändis idag.

Vid tretton års ålder förlorade Ingrid Bergman sin far, som var fotograf. Det används som förklaring till varför Ingrid var så bra framför kameran, kameran “älskade henne” och det antyds att hon blandade ihop kameralinsen med kärlek.

Fotogenisk eller genialisk?

Förutom pratet om pappan och kameran, reflekterar man i stort sett aldrig över Ingrid Bergmans konstnärskap. Hon var ju inte bara fotogenisk (det är det många som är) utan hade en förmåga att uttrycka oändligt många skiftningar och känslor bara med små minspel i ansiktet. Så subtilt, så skickligt, så sällsynt! Speciellt under den här tiden. Titta bara på Notorious! och njut av vad Ingrid Bergmans karaktär säger, utan att säga något alls.

Att reducera allt detta till “pappan med kameran” är översimplifierat och helt enkelt fel. Man förringar därmed också Bergmans eget konstnärskap.

Ett regissörsämne som aldrig fick chansen

Dessutom märker man att Ingrid Bergman “tänker fotografiskt rätt”. Det märks hur bra hon är bakom kameran, bara på de foton och de amatörfilmer hon lämnat efter sig. Det märks också hur hon tänker cinematiskt innovativt. Hade Ingrid levat idag hade hon säkert tagit steget fullt ut och provat på regissörsyrket, precis som stjärnor som Angelina Jolie och Sophia Coppola. Men Ingrid Bergmans Hollywood var ingen plats för geniala kvinnliga regissörer, det var det manliga geniet som skulle dyrkas och kvinnor skulle se näpna ut framför kameran.

Vägrade Hollywoodmallen

Men även där bröt Ingrid mot rådande tidsideal: hon vägrade helt enkelt att stöpas i samma form som andra filmstjärnor. Hon bytte inte heller namn. Ingrid förblev Ingrid. Det är inte så stor skillnad på att se henne i Hollywoodfilmer och gamla svenska filmer. Ingrids utstrålning är densamma.

Jämför detta med andra Hollywoodfynd från samma tid, kvinnliga skådespelare gjordes om till oigenkännlighet för att passa in i Hollywoodmallen.

Ingrid Bergman blev tidigt moderlös. Mamman, som var av tyskjudisk börd, gick bort när Ingrid var tre år. Ingrid hade då inga överlevande syskon.

Föräldrar kan inte alltid vara närvarande

Mammor ska vara närvarande. Pappor kan man förlåta. Dock har man aldrig hört Ingrid klaga över att hennes mamma inte var närvarande. Klagade, det gjorde man inte förr i tiden. Inte om man var upptagen med att bli en stjärna!

Idag är det däremot modernt att klaga över frånvarande föräldrar, samtidigt som dubbelarbete blir allt vanligare. Speciellt bland kvinnor. Och de flesta har inte ens karriär, de försöker bara försörja sig själva och sina barn, och hinner sällan med att ha kvalitetstid med barnen.

“Are we still doing this? Are we still shaming women?” frågar sig Anne Hathaways karaktär i Nancy Meyers filmen The Intern (2015), när alla mammorna i skolan tittar snett på Hon Som Lyckats. Hon som har karriär och eget företag.

Och svaret är JA! “We are still doing this”! Vi anklagar fortfarande kvinnor om de inte är tillräckligt närvarande. Speciellt de som har lyckats.

Var rädd för att lyckas

Kvinnor ska inte bara vara rädda för att misslyckas, de ska också vara rädda för att lyckas! För då kan de hamna i “dålig förälder” facket. Och ingenting är värre.
Det är sällan man fokuserar på manliga skådespelare eller manliga regissörer och deras tillkortakommanden i familjesammanhang. Hur ofta städade Ingmar Bergman? Hur ofta lekte han med sina barn? Kom på barnbarnens födelsedagar? Har det någonsin gjorts en Roberto Rossellini dokumentär där man mestadels diskuterar hur närvarande han var i hemmet? Skulle någon ens komma på den idén?

Här går diskussionerna om Den Frånvarande Modern som en röd tråd genom hela filmen. Och det gör att filmen får slagsida. Och känns daterad och orättvis.

Det verkliga livet stöps i en gammal melodrammall

Valet mellan att vara Moder och Karriärkvinna, valet mellan Kärlek och Plikt. Det var ju sånt Ingrid Bergman spelade på film!

Måste man få in hela hennes liv i samma “historieform”?

Samma form som de gamla svenska melodramerna stöptes i? Är inte de förlegade vid det här laget?

Melodramer med moderskapets dygder

Ingrid Bergmans filmstjärneroller handlar om moderskapets dygder redan i de tidiga svenska filmerna, melodramerna. I melodrama är det vinnande receptet att vara hon som inte vill krångla till saker genom att önska sig både och, både familj och yrkesliv. Att misslyckas med familjebildandet skildras otvetydigt som en tragedi i gamla svenska moralkakor till filmer. Speciellt om man hamnar inom melodrama facket. (Ingrid Bergman gjorde bara två komedier, där rollerna och intrigerna var annorlunda, mot åtta melodramer.)

Samma karaktär finns i alla de stora filmerna

Ingrid Bergmans största och mest berömda filmroller, klassikerna Casablanca, Gasljus, Klockan klämtar för dig, Trollbunden och Notorious! har samma “historieform”.

Ingrid Bergman spelar kvinnan som längtar efter att få ge sig hän och bli lycklig. Men i varje film “straffas hon” eller får ta konsekvenserna av några få stunder av lycka.

Men visst blev det snygga bilder, eftersom ingen filmstjärna kunde se så vackert, melodramatiskt olycklig ut som just Ingrid Bergman. Se bara på slutscenerna av Casablanca! Hade det fungerat med någon annan skådespelerska i den rollen? Hade filmen kunnat bli en klassiker med någon annan i de närbilderna? Knappast.

Humor och skinn på näsan

När man läser Mitt Liv av Ingrid Bergman får man intrycket att det här är en kul tjej med mycket humor och skinn på näsan – hon vägrade amerikansk plastikkirurgi (och fick därmed behålla sin näsa!) hon vägrade banta, och hon och Hitchcock hade jättekul tillsammans, bland annat när de drack alldeles för mycket (något som både Hitchcocks fru och Ingrids man inte skulle ha gillat!).

Ingrid Bergman verkar ha varit den typen som skulle ha blivit jättebra i gamla svenska komedier och så kallade “pilsnerfilmer” och hembiträdesfilmer, precis som till exempel Sickan Carlsson, som också firade 100 års jubileum 2015 (och faktiskt fick gifta sig och skilja sig tre gånger i fred!). Men då hade ju inte Ingrid blivit någon internationell filmstjärna. Man blir inte det på komedier. Det blir man på melodramer. Men det är synd om Ingrids eget privata liv också ska stöpas om i den formen.

Skriven 2019-02-09

Skriv ut sidan

Våra partners