IF BEALE STREET COULD TALK

Regi: Barry Jenkins
I rollerna: KiKi Layne, Stephan James, Colman Domingo, Teyonah Parris, Michael Beach

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-02-08

Tish och Fonny är unga, vackra och väldigt kära. De har känt varandra sedan de var små och har bokstavlig talat växt upp tillsammans i harmoni hemma i Harlem. Vänskapen har förvandlats till kärlek där i början på sjuttiotalet. Lyckan ler mot dem, och så borde det förbli. De ser fram emot ett liv tillsammans, och ett barn ser ut att bli kronan på verket även om det inte var planerat.

Men så blir Fonny oskyldigt anklagad för våldtäkt och åker i fängelse efter ett falskt vittnesmål, varpå livet slås i spillror för både de unga tu och alla runt om dem. Tish ger dock inte upp hoppet om att få ut sin livskamrat. Hon gör all för att rentvå Fonny, och hon stöttas av av både hans och sina egna föräldrar.

Kanske då med undantag för Fonnys strikt religiösa moder, som orerar om helvetet när det står klart för henne att sonen och blivande svärdottern går i väntans tider. Fast för Tish är tillökningen en välsignelse, och hon hoppas av hela sitt hjärta få Fonny fri innan barnet kommer. Men oddsen är inte goda.

Barry Jenkins, regissören bakom Oscarvinnaren Moonlight är alltså tillbaka, och då är det också givet att ämnen som ilska, desperation, rasism och orättvisa står på menyn. Mer uppenbara inslag som en tämligen vidrig trakasserande kvarterspolis blandas med avsevärt mer subtila diton, typ en vit välklädd gentleman som håller kvar Tish hand väl länge och doftar när hon står bakom parfymdisken på arbetet.

Fast störst av allt är kärleken. Åtminstone är den det i den här filmen. Visst, den får svåra förhinder, men Jenkins gör sitt bästa för att visa att den riktigt djupa förälskelsen visst det kan övervinna de värsta av motgångar.

En vacker idé och tanke om något förstås, och mycket riktigt har Jenkins valt att bildsätta det här genom att addera ett närmast poetiskt skimmer över den filmiska helheten. Den manusförfattande regissören berättar i känslofyllda (när)bilder ackompanjerade av softa jazztoner när kärleksparet är i fokus. Stämningen vid dessa tillfällen kan närmast beskrivas som realistiskt drömlik, och det är lätt att inse att tanken är att vi i biosalongen ska förlora oss i deras lika oändliga som starka kärlek.

Som helhet är If Beale Street Could Talk fullständigt konsekvent i sitt utförande, således. Sedan vad jag förstår har Jenkins gjort sitt bästa för att återskapa tonen i James Baldwins litterära förlaga, vilket är lätt att applådera. De stora nakna känslorna, vemodet och det hopp som trots allt förmedlas i denna filmatisering har av allt att döma överförts med stor fingertoppskänsla, och resultatet är som sig bör både starkt och rörande samt inte minst vackert.

Skriven 2019-02-05

Skriv ut sidan

Våra partners