FIRST AID KIT, Malmö Arena, Malmö den 1 februari 2019

Bara knappt elva månader har förflutit sedan Johanna och Klara Söderberg gjorde en utsåld konsert på Malmö Live, men nu satsar systrarna alltså stort med en arenaspelning. På pappret skulle man därför nästan kunna tro att hybrisen intagit deras medvetande, men så är det förstås inte. De är verkligen så här stora i detta nu. Därmed befinner duon sig också i den bästa av världar där creddfaktorn och populariteten går hand i hand. Åtminstone här på hemmaplan.

Ingen enorm förändring

Fast nu verkar gnället ha dragit igång bland kollegorna. Lite sådär försiktigt, men likväl går det att spåra en viss skillnad i attityd. Lika översvallande som tidigare är omdömena i alla fall inte även om skillnaden mot tidigare knappast är enorm. Anledningen? First Aid Kit har blivit för arenamässiga, knorras det. I beg to differ, som det heter. För det första är det långt ifrån alla nummer som präglas av ett större och mer kaloririkt sound, och för det andra talar vi knappast over the top-ljudbild á la Jim Steinman och Meat Loaf i de sånger som de facto har uppdaterats för att nu ta en inte alls mild överdrift.

Lika exakt och tjusig stämsång som alltid

Detta kunde också mycket riktigt var och en bland de omkring femtusen i publiken på Malmö Arena själva få bekräftat för sig. Sådant som Master Pretender och släpiga Wolf hade utan tvekan försetts med tyngre rytmer och aningen fylligare ljudbild, men det fanns aldrig minsta risk att rösternas sedvanligt lika exakta som tjusiga stämsång skulle hamna i skymundan.

Osande frustration och ilska

Enda gången då de båda damerna verkligen så att säga rockade båten var i den ursinniga You Are the Problem Here. Denna totalt kompromisslösa uppgörelse med ”våldtäktskulturen”, formligen osade av frustration och ilska, och ingen lär ha betvivlat genuiniteten i duons engagemang. Även om jag inte direkt kan påstå att det skramliga röjet fick mig att längta efter mer av samma vara.

Nummer med fyllesångsfaktor

Samtidigt på andra sidan spektrat gick systrarna raka motsatta hållet och rev en trio opluggade sånger, däribland Hem of Her Dress, som i liveformatet fick högre tempo och mer fyllesångsfaktor. Extra skojfriskt blev det som sig bör när publiken uppmanades skråla med i sångens tralliga parti.

Urstark avslutande sångtrio

Bäst snarare än skojfriska är dessa unga damer dock i vanlig ordning i mer nyanserat stämningsfyllda sånger. Typ The Lion’s Roar, vars ödsliga vemod fick en att associera till Clint Eastwoods Mannen utan namn i ett ögonblick av kontemplerande i en dammig westernstad.

Eller för den delen den sorgset vemodiga Emmylou, som denna kväll åter påminde en om varför Emmylous Harris själv rördes till tårar på Polarprisgalan 2015. Eller varför inte den urstarka trio sånger som avslutade tillställningen, den mörkt melankoliska Rebel Heart, vaggviseaktiga Fireworks och somrigt lättflytande My Silver Lining.

En påminnelse om systrarnas talang

Överlag har First Aid Kit ett koncept som fungerar. Devisen om det inte något är sönder, varför då fixa det präglar soundet. Trots allt, vad somliga än säger. Och frågan är därför lika motiverad som svaret är givet. För det kan man verkligen fråga sig. Deras old school sound med country och folk som grund adderat med en slags odefinierad modern touch ter sig trots allt lika tidlöst som fräscht, och om något var det just detta man bar med sig hem när det hela var över. Förutom påminnelsen om att systrarna verkligen är talangfulla då.

Foto: Michael Lindström

Skriven 2019-02-02

Skriv ut sidan

Våra partners