LUKAS GRAHAM, Royal Arena, Köpenhamn den 29 januari 2019

Danmark har aldrig lyckats något vidare på den internationella popscenen. Senast något av större vikt hände var i slutet på nittiotalet fram till millenieskiftet då Aqua dansade några somrar. Men bättre sent än aldrig, nu har Lukas Graham – som är ett band, inte en person – visat att det faktiskt går att bryta igenom den enorma konkurrensen även internationellt. Gruppens andra självbetitlade verk av tre, populärt kallat The Blue Album nådde topp tre i tio länder, inklusive USA, England och Australien 2016 samtidigt som singeln 7 Years blev en monumental världshit.

På samma gång är trion större än störst på hemmaplan. Tre mer eller mindre utsålda konserter – totalt fyrtiofemtusen sålda biljetter – på raken på Royal Arena säger det mesta i det avseendet. Likaså bevisas åter att det visst det går att bli profeter på den egna hemmaplanen med lite flyt.

För flyt har onekligen bandet, något alla inblandade är mycket väl medvetna om. Vid något tillfälle i tisdags lade sig sångaren Lukas Forchhammer på knä mot publiken, böjde huvudet djupt och satte därefter båda händerna mot hjärtat för att demonstrera sin uppskattning för fansen. Det var ett stort, ärligt och fullständigt äkta tecken på det befintliga känslotillståndet just för tillfället.

I rollen som internationella stjärnor

Men också onekligen ett tydligt tecken på ödmjukhet, får man väl säga. Fast samtidigt har bandet – som denna turné inte bara är förstärkta av den sedvanliga gitarristen och klaviaturspelaren, utan även av en blåssektion – inte någon som helst anledning att känna sig förlägna på något sätt. För att döma av denna spelning har Lukas Graham onekligen klivit in i rollen som internationella stjärnor. Om något visade gruppen i tisdags att allt hårt arbete lönat sig. Det var nämligen ett förvånansvärt proffsigt sällskap som stod där på scenen denna kväll. Och allt detta tedde sig fullständigt naturligt och avslappnat,

Musiken matchar utanpåverket

Lägg därtill att utanpåverket såväl vad gäller det smäckert stilfulla scenbygget som de tre runda videoskärmarna med tillhörande genomarbetat bildflöde och den tjusiga ljusshowen fick en att tro att den var en typisk anglosaxisk supergrupp där uppe på scenen, så förstår säkert var och en att Lukas Graham numera är av det rätta (stjärn)virket.

Samtidigt är det förstås musiken och sångerna som är huvudsaken. Utan gott material, ingen vettig helhet. Men Lukas Graham har onekligen ett låtmaterial som matchar allt det ovanämnda. Såvida man nu uppskattar hitvänliga tongångar av den gamla hederliga sorten utan autotune och hip hopiga influenser förstås. Kort sagt pratar vi radiovänlig pop någonstans mellan Jason Mraz softa tralliga singer/songwriterstil och den klädsamt souldoftande popmix folk om Gavin DeGraw och James Morrison anammat.

Budskap bortom detta livet

Med detta sagt måste jag också säga att det på samma gång finns en hel del känsla i det bandet gör. Desperationen och sorgen efter en väns död riktigt strålade ut från scenen i inledande Not a Damn Thing Changed. Och visst var den opluggade totala definitionen av kärlek i Love Someone hur känslostark som helst.

På samma sätt adderade avslutande Funeral bitterljuv glädje i sitt budskap från begravningens huvudperson. Alla är välkomna och livet har varit gott, så häll upp ett glas var budskapet framfört med en välljudande gospelkör som uppbackning innan vi alla gick ut i vinterrusket.

7 Years en motsvarighet till Beatles

Långt ifrån allt på repertoaren är dock av detta slag. På andra sidan spektrat denna afton fanns sådant som småfunkiga Mama Said, Motowndoftande Strip No More, stötigt uppspelta Off to See the World och ”kyrkoballaden” Say Yes.

Samt förstås inte minst 7 Years, sången som kallats Lukas Grahams motsvarighet till Beatles When I´m 64. Fast en sådan försedd med ett vemod Sir Paul aldrig gav sin sång då det begav sig, är man benägen att tillägga. Utan att på något sätt förminska världens största popgrupp någonsin.

Pur popglädje och genuinitet

Och förminska Lukas Grahams insats denna kväll bör man för övrigt heller inte göra. Det här var en show präglad av pur popglädje, avsevärt mer personlighet än förväntat och en ton i tilltalet som kändes alldeles genuin utan att för den sakens skull vara svårmodigt inåtvänd.

Skriven 2019-01-30

Skriv ut sidan

Våra partners