GLASS

Regi: M. Night Shyamalan
I rollerna: James McAvoy, Bruce Willis, Samuel L. Jackson, Anya Tylor-Joy, Sarah Paulson

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-01-18

När Unbreakable rullade på biodukarna år 2000 hade inte en kotte det minsta aning om att handlade om en del av en trilogi, men den som såg färdigt eftertexterna på obehagliga uppföljaren Split med en lysande James McAvoy fördelad på tjugofyra olika personligheter för några år sedan blev varse att så var fallet.

Plötsligt dök Bruce Willis karaktär från förstnämnda alster upp som gubben ur lådan, och gjorde oss nyfikna på den givna fortsättningen. Nu när den är här tvingas man dock konstatera att den inte lever upp till de faktiskt hyfsat högt ställda förväntningarna. Goda föresatser och idéer realiseras i slutänden inte. Inte minst saboterar en väl pratig och händelselös mitt möjligheterna till ett gediget medelbetyg.

Fast med detta sagt måste jag ändå säga att filmens öppning bådar gott inför fortsättningen. M. Night Shyamalan kastar in åskådaren direkt i handlingen och återintroducerar Willis David Dunn och McAvoys Kevin Wendell Crumb. Det visar sig att den sistnämnde kidnappat fyra för tillfället skräckslagna cheerleaders. Det skulle han inte gjort för Dunn är honom på spåren, så relativt snart blir det handgemäng av rent superhjältemässig dignitet.

Denna brutala närkontakt leder raka vägen till psykkliniken för båda två, och vem är redan intagen där om inte självaste Mr. Glass alias Elijah, den rullstolsbundne dåren med fragil kropp som orsakade en tågolycka med massdöd som resultat i Unbreakable.

Det tar emellertid ett bra tag innan de alla hamnar i samma lokal i det gråtrista komplexet. Det är först när etablissemangets psykiater, en slipad dam vid namn Ellie Staple föser samman trion som mötet realiseras. Hon hoppas nämligen att få var och en att köpa teorin att deras tro på att ha superhjältekrafter är ren inbillning orsakad av barndomstrauman. Resultatet av detta möte blir dock magert, och det gäller inte bara för doktor Staple. Även biopubliken blir snuvad på konfekten i form av smygande spänning och oväntade avslöjanden.

Särskilt sistnämnda sparar Shyamalan istället till upplösningen, det är först tempot höjs igen och de sedvanliga oväntade vändningarna kommer. Då tänder det faktiskt till igen på ett icke alldeles oävet sätt, och utan att nu säga för mycket kan man väl säga att det är bäddat för en fortsättning. Om Shyamalan vill och intäkterna blir tillräckliga.

Fast övermaga minnesvärt är inte det här. Däremot glänser James McAvoy med emfas åter igen. Han är inte bara filmens best ibland, han är tveklöst bäst överlag också.

Skriven 2019-01-18

Skriv ut sidan

Våra partners