PÄRON OCH LAVENDEL (Le Goût des Merveilles)

Lågmält om livets hårda villkor och skönhet, Frankrike 2016
Regi: Éric Besnard
I rollerna: Virginie Efira, Benjamin Lavernhe, Lucie Fagedet, Léo Lorléac'h, Hervé Pierre, Laurent Bateau, François Bureloup m.fl.
DVD/Blu-Ray/VOD
(Njutafilms)

BETYG: FYRA

Päron och lavendel. Smaken av underverk. I Frankrike tar man komedi på allvar. Komedi är en fin genre, värd de allra bästa skådespelarna, och när de medverkar i en film står det stolt “de la Comédie-Française” under deras namn, både på filmaffischerna och när inledningstexterna i själva filmen rullar. Som här, när det gäller Benjamin Lavernhe från la Comédie-Française, som spelar den manliga huvudrollen i Päron och lavendel. Den kvinnliga huvudrollen görs av det belgiska stjärnskottet Virginie Efira.

En oväntad vänskap

För en gångs skull har genren “en oväntad vänskap” en kvinnlig huvudperson. Louise är tvåbarnsmamma, änka och bonde – inte en lätt ekvation att få att gå ihop. Det var hennes man och hans förfäder som var från bygden och de lokala konsumenterna hävdar givetvis att de päronen var mycket bättre än de som Louise kan få fram. Lokalpatriotismen blomstrar mer än päronträden. Det är inte heller lätt att odla ekologiskt – för bina flyger omkring och får i sig gifter från angränsande gårdar, där man fortfarande besprutar som vanligt. Och sedan blir deras stick desto farligare och honungen inte ekologisk. Päron och lavendel fångar alla problem och alla utmaningar och allt slit med att vara bonde och egenföretagare. Det märks hur svårt det är att själv driva en gård och filmen romantiserar aldrig det ljuva livet på landet.

Lojal, smart och romantisk

Eric Besnard står för manus och regi och han lyckas skickligt undvika alla klichéer som skildringar av landsbygden kan landa i – liksom alla klichéer som brukar följa med en rollkaraktär med aspergers. Pierre löser inga brott, likt Sherlock i den nya BBC-serien eller huvudpersonen i Bron, han har inga pretentioner på att vara en superhjälte, likt Ben Affleck i The Accountant, han är helt enkelt sig själv. Pierre har sina intressen, saker som han gillar och som han ogillar, men Benjamin Lavernhe porträtterar inte en diagnos där alla boxar ska kryssas i, han porträtterar en individ. Filmen ifrågasätter också vad som är “normalt” och varför “det normala” ska anses som eftersträvansvärt. Det kanske inte är “normalt” att skicka 37 blombuketter istället för 37 blommor – men det fungerar ju! Louise blir mot sin vilja charmad. Och när Pierre räddar päronträden från att frysa (och gården från att gå under) inser Louise att Pierre verkligen är att lita på. Lojal, smart … och romantisk! Vilket hattrick!

Smaken av mirakel och nygräddade kakor

Originalets titel Le Goût des Merveilles betyder bokstavligen “Smaken av mirakel” men också “Smaken av kakor” – “merveilles” är en typ av friterade kakor som vanligtvis görs till Mardi Gras i sydvästra Frankrike, och de bakas under filmens gång. Inledningsvis i filmen får vi se en stor korg med “merveilles” som Louise har bakat för att sälja på marknaden. Korgen är det första vi ser. Sedan zoomar kameran ut, bilden fokuseras, vi får se handen och den som bär på bakverken. Det är Louise som bär på en korg med “mirakler” som ska serveras på marknaden, men är hon själv mottaglig när ett mirakel kommer in i hennes liv?

På väg hem från marknaden kör hon på en man som presenterar sig som Pierre. Han är inte allvarligt skadad och följer med hem för att bli omplåstrad och äta kakor. Merveilles. Det är början på en oväntad vänskap. Pierre är speciell – men är inte alla människor speciella?

Vem är normal?

I en scen där Louises dotter Emma jobbar på en pub och blir tafsad på av fulla män som har “after work” fest (Pierre hämnas på dem genom att sätta igång sprinklersystemet och förstöra festen) är det Pierre som framstår som den mest normale mannen i hela lokalen. Det är inte konstigt att Emma och även hennes lillebror fastnar för Pierre och hoppas att han och deras mamma ska bli ett par.
Barnen är mycket mindre förtjusta i den framfusige, “normale” grannen Paul, som vill såga ner alla de vackra träden och lägga beslag på både Louise och hennes gård.

Komikern Benjamin Lavernhe får ut det mesta av varje liten situation, vare sig det gäller att sitta “normalt” i den där obekväma sortens soffa som är så vanlig på banker, eller att navigera genom ett fält med solrosor med datorn i högsta hugg.

Vardagens oslagbara skönhet

Filmen är en lågmäld komedi om livets hårda villkor och oslagbara skönhet. Varje liten sak kan inrymma skönhet – Pierre betraktar ett grässtrå och ett moln med samma fascination som ett litet barn som ser livets mirakler för första gången, och Louise börjar undan för undan att se på livet på samma sätt – allt kan vara vackert, allt kan vara ett mirakel, bara man tar sig tid att stanna upp och se, verkligen se, hur fantastiskt det är.

Kameran förvandlar sig ibland till Pierres blick och det gör att den franska landsbygden ser ännu mer förtrollande ut än den brukar göra.

Päron och lavendel är inte inspelad i Provence (franska lantliga filmer brukar ofta vara inspelade i Provence) utan i det lika natursköna Nyons. Kanske ett framtida ställe för eko-turism, som det föreslås i filmen?

Kemin mellan Virginie Efira och Benjamin Lavernhe fungerar perfekt och känns lika varm som nygräddad päronpaj. Hela filmen lämnar en god eftersmak, och upphöjer vardagsbilder till små mirakler.

Päron och lavendel är inspirerad av en sann historia – eller snarare: en sann saga.

Skriven 2018-12-25

Skriv ut sidan

Våra partners