THE WIFE

Regi: Björn Runge
I rollerna: Glenn Close, Jonathan Pryce, Max Irons, Christian Slater, Harry Lloyd

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-12-07

“There’s nothing more dangerous than a writer whose feelings have been hurt.”

Regi: Björn Runge. Manus: Jane Anderson. Originalroman: Meg Wolitzer. De här tre byggstenarna räcker gott och väl för att skapa en enormt bra film. Men som grädde på moset har man engagerat la crème de la crème av skådespelareliten med Glenn CLose i spetsen – och hon höjer varenda liten scen som hon är med i! Björn Runge är verkligen en enormt lyhörd regissör, det här är en film som på ett positivt sätt andas “teater” – han litar på sina skådespelare, han ger dem lagom mycket fritt spelrum och i många långa tagningar (som påminner om teaterscener) får de spela ut och se vad som händer… Voilà! Filmmagi!

Glenn Close är perfekt som frun i dramat, Joan Castleman, och hon lär ha Oscarsnomineringen som i en liten ask. Blir det vinst den här gången, måhända? Hon har i alla fall aldrig varit så bra och så karismatisk som i The Wife.

Jonathan Pryce i rollen som mannen Joe Castleman, den store författaren som ska ta emot Nobelpriset i litteratur, går inte heller av för hackor. Sonen David, som också har författardrömmar (som ständigt förringas och trycks ner av fadern), spelas av Max Irons.

För att göra kvartetten total: entré gör Christian Slater i rollen som Nathaniel Bone, en hal skribent som så gärna vill skriva en avslöjande biografi om den store författaren Joe Castleman. Joe beter sig högdraget och förolämpande mot den aspirerande biografiförfattaren, Joan är mycket mer diplomatisk. Repliken “There’s nothing more dangerous than a writer whose feelings have been hurt”, fälld av Joan, har en farlig dubbelmening.

Av de fyra huvudpersonerna – vem är egentligen det största litterära geniet?

Filmen gör tillbakablickar till tiden då Joan och Joe var unga. Ja, Joan är så klart betydligt yngre än sin blivande make. Hon är student, han är lärare, och han har hitintills bara fått några noveller publicerade. “Those who can do, those who can’t teach.” Det visar sig att det är helt och hållet Joans förtjänst att Joe över huvud taget får en karriär som författare, det är hon som får jobb på ett fint förlag, som letar efter en passande judisk författare …

Joan som ung i filmen spelas av Annie Starke, Glenn Closes dotter i verkligen, och hon är ypperlig i rollen! En eloge även till Elizabeth McGovern som spelar Elaine Mozell, en författare som har stor talang, men vars böcker inte tas på allvar, bara för att författaren är kvinna. En vanlig situation i USA, speciellt under den här tiden. Kvinnolitteratur är ju inte “riktig litteratur”. Inte sådan litteratur som får seriösa recensioner och uppmärksammas av seriösa herrklubbar (som Svenska Akademin) och vinner seriösa priser. Elaine Mozell ger Joan goda “överlevnadsråd” och man märker verkligen att Joan lyssnar och lär.

Filmen The Wife prickar trenderna helt rätt, den går upp på bio ett år då alla har # metoo och skandalen med Svenska Akademin och Nobelpriset i litteratur i färskt minne. Medvetet? Nej, det tar tid att få till en film och det tar tid att skriva en roman – Meg Wolitzers roman kom ut redan 2003, men det verkar kusligt nog som om hon har kunnat förutsäga framtiden, hur läget skulle vara 15 år senare. Filmen slår huvudet på spiken, gång på gång.

Det här är en missa-inte-film för alla Glenn-Close-fans och det är omöjligt att se den här filmen och inte bli ett Glenn-Close-fan! Helst bör man se filmen två gånger. Man ser då ännu tydligare hur varenda gest, varenda blick, varenda liten min, varenda replik betyder minst två saker. Slutet är en överraskning – eller också är slutet inte alls överraskande. Eftersom Glenn Close bäddat så snyggt hela vägen. Självklart är det så här det ska sluta, tänker man, allt annat vore ju otänkbart!

Läs även intervjun med Meg Wolitzer.

Skriven 2018-12-06

Skriv ut sidan

Våra partners