LIFE ITSELF

Regi: Dan Fogelman
I rollerna: Oscar Isaac, Olivia Wilde, Annette Bening, Mandy Patinkin, Jean Smart

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-11-30

Dan Fogelman, skaparen av tv-serien This Is Us och regissören av den här i Sverige icke biovisade Danny Collins med Al Pacino som åldrande rockstjärna går vidare. Den här gången med ett lika ambitiöst som intrikat romantisk drama om livet, de val man gör och ödets lott. Det är stora känslor, dito frågor och mycket att gapa över i en film på knappt två timmar. Uppenbarligen ligger det då säkert nära till hands att hävda att det i slutänden blir för mycket av allting.

För det är klart att Fogelman fått ta massor av kritik för att vara pretentiös. Han tar ju faktiskt i ända från tårna och upp till hårfästet för att få med alla känsloyttringar, svåra dilemman, jobbiga funderingar, ohämmad tragik och en massa annat för att få en reaktion från sin publik. Men lyckas han med detta då? Visst, i mitt fall fungerade det rätt bra. Samtidigt skulle det kunna tolkas som om den manusförfattande regissören inte riktigt litat på sitt material eftersom han tar i för kung och fosterland precis hela tiden.

Men handlingen då, undrar kanske den otålige. Tja, den är inte alldeles lätt att beskriva. I alla fall inte om avsikten är att undvika att helt avslöja händelseförloppet. Fast så mycket kan i alla fall avslöjas som att utgångspunkten är att de centrala rollfigurerna alla är blir mer eller mindre kopplade till varandra, och allt börjar med paret kring trettiosträcket, Abby och Will, och deras kärlekshistoria. Denna får ett abrupt slut när den gravida Abby blir påkörd av en buss. Will är fullt förståeligt utom sig av sorg efteråt, varpå vi snart kastas in i den dödas mörka barndom med övergrepp och allt.

Sedan fortsätter berättandet bland annat med historien om parets dotter – bebisen överlevde faktiskt den brutala närkontakten med bussen där i magen – och Rodrigo, en liten gosse som såg Abby bli påkörd. Ja, och sådär fortsätter det ända tills eftertexterna börjar rulla. Det hela är såväl överlastat, som utflippat, ohälsosamt kaloririkt och inte alldeles logiskt i kronologin. Men man engageras ändå, och har aldrig tråkigt, vilket är en egenskap som aldrig ska underskattas.

På det hela taget ter sig det här som en dramafilmens motsvarighet till uppskruvade actionskapelser, typ Jason Statham-rullarna Crank och Crank 2 och stjärnspäckade Smokin’ Aces. Fast här serveras man ständiga känslostormar istället för actionorienterade käftsmällar i parti och minut.

Denna liknelse kan såklart tolkas både positivt och negativt, men varför inte satsa en imaginär slant på det förstnämnda. Inte minst för att skådespeleriet från folk som Antonio Banderas, Oscar Isaac och Olivia Wilde är alldeles utmärkt, men också för att det här överlag trots allt har sina kvaliteter. Än sen om Fogelman skamlöst siktar in sig på känslosträngarna varje gång. Han gör det med viss stil, och sticker aldrig under stol med att devisen less is more inte är något för honom. Vilket faktiskt känns uppfriskande i det här fallet.

Skriven 2018-11-29

Skriv ut sidan

Våra partners