SHINEDOWN, Stora Vega, Köpenhamn den 27 november 2018

Shinedown är ännu ett av alla de där banden som kom fram i den våg som går under beteckningen postgrunge. Etiketten är på sitt sätt lite fånig eftersom soundet kan skilja sig markant från combo till combo, men om jag nämner namn som 3 Doors Down, Three Days Grace, Creed, Nickelback och Staind går säkert poängen fram.

Tio miljoner sålda album

Fast överlag är denna nisch som bekant betydligt mer melodisk och radiovänlig än vad grungen någonsin var, och få inom den samma har haft fler hits än just Shinedown. Utöver att kunna skryta med att ha sålt tio miljoner album har kvintetten haft hela fjorton ettor på Billboards rocklista.
en högst respektabel meritlista, får man säga, och för någon som i likhet med undertecknad gärna svär i kyrkan genom att i allmänhet se grungens representanter som urtrista både live och på skiva, och ovannämnda efterföljare som ett lyft är detta Floridaband något att värdera högt.

Lyft och utsålt i Europa

Inte minst för att bandet konstant släppt ifrån sig starka fullängdare. Det senaste, vårens release Attention Attention är kanske den mest personliga hittills, och gick direkt in på topp-fem på Billboardlistan. Framgångarna fortsätter, således. Inte minst börjar det röra på sig rejält här i Europa. Vilket märks. Bara ett drygt halvår efter en utsåld konsert på Pumpehuset återkom de i tisdags till Byen på en likaledes fullsatt spelning på det dubbelt så stora Vega. I klartext betyder detta 1.650 personer på plats framför scenen denna gång.

Hopp i tempo och tonläge

Således är det väl knappast någon överdrift att hävda att det låg förväntningar i luften inför denna spelning. Som inte riktigt infriades, för övrigt. Inte i min bok i alla fall. I viss mån hade detta att göra med disponeringen av setlistan, som inte riktigt kändes genomtänkt. Inte minst var det väl mycket hopp fram och tillbaka i tempo och tonläge. På samma sätt adderade det långrandiga instrumentala partiet halvvägs in giget absolut ingenting till helheten.

Sång på undantag

Men framförallt förstördes upplevelsen delvis av ett dovt brummande i ljudbilden som i sina värsta stunder fick det att vibrera ända upp till sätena i balkongsektionen samtidigt som nyanserna och frontmannen Brent Smiths klara kraftfulla sång hamnade på undantag. Speedade favoriten Devour och State of My Head var några skräckexempel i detta avseende, men det var inte de enda.

Inledanade tung knock

Fast märkligt nog tedde sig ljudet initialt betydligt mer än acceptabelt. Med andra ord var inledande låttrion Devil, Diamond Eyes och Cut the Cord precis den knock jag hade hoppats på. Vi talar i termerna tungt taktfasta anthems med stora refränger som gjorda för att tända en publik bums utan pardon.

Ballader mest minnesvärda

På andra sidan spektrat visade bandet upp sin mjuka sida, vilket visade sig vara ett gott komplement och en välbehövlig motsats till dessa hårdslående alster. Frågan är om inte Call Me, denna vackra lågmälda sak om ånger och misslyckade försök till bättring och en lysande avskalade cover på Lynyrd Skynyrds Simple Man – med tillhörande refrängallsång i båda fallen – var kvällens mest minnesvärda ögonblick.

Ett samspelt sällskap

Så i slutänden utvecklades sig det här trots allt till en hygglig kväll. Konstigt vore det väl annars, kring tvåhundra gigs om året har gjort det här till ett samspelt sällskap. Fast kvartetten överträffade knappast mitt enda tidigare gig med bandet på Sweden Rock för en handfull år sedan. Då stämde i stort sett allt, vilket det som sagt inte gjorde denna afton.

Skriven 2018-11-28

Skriv ut sidan

Våra partners