THE CADILLAC THREE, Pumpehuset, Köpenhamn den 26 november 2018

Genregränser är inte sällan svåra att dra. Särskilt i dessa dagar då fler artister än någonsin tycks plocka influenser i stort sett varifrån som helst. Fast det är när skillnaderna ligger i nyanserna som gränserna mellan olika stilar är svårdragna. Som i fallet The Cadillac Three, som både hamnar i countryfållan och placeras i det sydstatsrockiga facket beroende på vem man frågar.

Hybrid av country och sydstatsrock

Eller också kan den late dra till med det där lätta countryrockkortet á la Steve Earle eller Eric Church. Fast det stämmer inte in på detta tvättäkta Nashvilleband. I deras fall är det rätt och slätt just i egenskap av hybrid mellan country och sydstatsrock de funnit sin plats även om den förstnämnda ingrediensen förvisso trots allt står ut en aning mer. I alla fall på skiva.

Värt att veta är också att frontmannen Jaren Johnston på senare tid även fått framgång som låtskrivare åt folk som Tim McGraw, Jake Owen och Keith Urban, vilket antyder att trion ändå trots allt börjat närma sig Nashvilleetablissemanget.

Tunga programmet dominerade

Fast live finns det inte mycket som avslöjar denna relation.
Måndagens välbesökta gig i Pumpehusets lilla salong antydde nämligen med emfas snarare det omvända. För det rockade överlag hårt i sann sydstatsrockaranda i stort sett från början till slut. På skiva balanserar bandet inte sällan mitt på den där genregränsen, men live vill man uppenbarligen låta det tunga programmet dominera totalt. Enda gången countryn gavs ordentligt utrymme denna kväll var i svängiga American Slang, ruffiga honkytonk-försöket Whiskey & Smoke och souldoftande balladen Take Me to the Bottom. Synd, kan jag tycka. I dagens Nashville är dessa unga gossar i det närmaste ensamma om det här soundet, som med lite god vilja skulle kunna betecknas som country av den gamla outlawskolan. Vilket sorgligt nog är en bristvara i dessa dagar.

Sydstatsgubbar i blodet

Fast som sagt; The Cadillac Three är framförallt en combo som onekligen kan vrida upp reglagen när det vankas livespelning. Med trovärdighet därtill. Självklart har de Lynyrd Skynyrd, Molly Hatchet och andra sydstatsgubbar i blodet, och sådant som Hard Out Here for a Country Boy och överflödiga personlighetsdeklarationen I’m Southern utgjorde verkligen riffiga bevis på att detta påstående inte är en överdrift.

Led Zeppelin spökade

Fast precis som deras kollegor i samma generation är det uppenbart att de lyssnat på mycket annat också under uppväxten. På Pumpehuset var bluesen allerstädes närvarande, men särskilt i tungguniga saker som Tennessee Mojo och innerliga kärleksförklaringen White Lightning. På samma sätt var Down to the River bara en av de sånger Led Zeppelin spökade i – sydstatsband verkar bara älska dessa legendariska britter, och mixen tedde sig onekligen tilltalande.

Ruffigt med uppenbart finlir

Liksom bandet som helhet, får man väl säga. De må se ut som tre typiska klichéer till hillbillies, modell trubbelmakande slöfockar, men man ska inte döma hunden efter håren. Det här var förvisso en relativt ruffig tillställning, men finliret var ändå uppenbart hela setet igenom. Från Jaren Johnstons oväntat finessrika gitarrfigurer via pedal steelspelaren Kelby Rays nyanserat fylliga ljudbilder och vidare till trummisen Neil Masons stabilt lyhörda trumspel levererades musik av det gediget genuina slaget.

Arbetsetik för karriärlyft

Därmed inte sagt att jag blev totalknockad denna kväll, men det finns ändå all anledning att tro att dessa hårt turnerande ynglingar är här för att stanna, det går liksom inte att komma ifrån att de både har talangen och arbetsetik god nog för att lyfta karriären ytterligare allt eftersom tiden går. Vilket de med all önskvärd tydlighet påminde oss om denna kylslagna måndagskväll.

Skriven 2018-11-27

Skriv ut sidan

Våra partners