BEATRICE OCH TSUNAMIN (del 16 av 22)

Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC

Beatrice hade tur med frukosten. Den morgonslöa Arvicola terrestris, mera känd som vattensork eller mullsork, stam: Chordata, klass: Mammalia, ordning: Rodentia, familj: Cricetidae, släkte: Arvicola, hann inte ens upptäcka vad som hände med den, förrän den i passande bitar var på väg genom Beatrices hals och ner i hennes fram till dess obehagligt tomma mage. Inget är bättre än färskfångad vattensork att börja dagen med och Beatrice måste medge att dessa thailändska vattensorkar inte alls var pjåkiga. Fast det finns sådana som inte är av samma åsikt, men detta uteslutande på grund av en tämligen oproffsig igenkänningsförmåga, då både vattensorkar och mullvadar ofta kastar upp stora jordhögar från sina långa jordgångar, och det är skäligen obestridligt att mullvadar inte skänker någon större frukostnjutning. Men nu vidare. I princip var det enkelt. Bara att följa vattnet i riktning mot strömmen.
I praktiken var det något mera komplicerat. Dels hade strömmen nära på slutat att strömma så att vattnet för det mesta bara låg där på marken. Dels upptäckte Beatrice ibland att trots all försiktighet befann hon sig plötslig på en halvö med vatten på bägge sidor, så att hon antingen fick gå tillbaka och runt eller hoppa till närmaste halvö och så vidare tills hon var på ordentligt fast mark igen, vilket vid mer än ett tillfälle närapå hade avslutat hennes resa i förtid. Det värsta var emellertid att se all den förödelse som det rasande havet hade åstadkommit.
Mellan allt skräp och bråte som det fört med sig och som nu låg huller om buller överallt kunde Beatrice inte undvika att stöta på döda människor och djur och som redan hade börjat lukta otäckt därför att solen nu sken igen från en klar himmel. En sån oerhörd katastrof.
Allt som människor och djur byggt upp under lång, lång tid var plötsligt borta på grund av ett nyckfullt hav, som Beatrice också i fortsättningen skulle passa på att hålla sig på gott avstånd från. Hon försökte i den omfattningen det gick att låta bli att lukta på förödelsen.
Varje ögonblick väntade hon att få syn på nån hon kände bland de olyckliga men som tur var skedde det inte. I gengäld fick Beatrice syn på olyckor i sånt antal att det räckte till flera av hennes nio liv. Hur det här landet någonsin skulle bli ett ställe att bo i igen för människor föreföll åtminstone Beatrice svårt att begripa. Människor är ju nära på beroende av hus, vägar och så vidare. Katter skulle nog klara sig om de bara höll sig till torra marken, liksom Beatrice. Som hon redan konstaterat var det ju dessutom en bra sak som flodvågen åstadkommit, nämligen att vattensorkar var tvungna att hitta nya bostäder och därför var lätta att fånga. Beatrice riskerade alltså inte i första taget att svälta. Det var värre med dricksvatten.
På sin vandring hade hon än så länge bara stött på havsvatten som inte gick att dricka och som dessutom luktade och smakade orm, morelia spilotes, mera känd som pyton, familjen Boidae.
Beatrice fick satsa på att hennes tur räddade henne också i detta avseende. Så märkligt det än kunde tyckas fanns det faktiskt här och där långa sträckor där vattnet redan var nästan borta, vissa högt belägna ställen som solen torkat ut och där Beatrice kunde ta sig, tvätta sig lite och samtidigt få en överblick över landskapet framför henne. Det hon såg var inte speciellt uppmuntrande. Inte bara var allt så långt ögat räckte obetingat förstört, utan kusten tycktes fortfarande långt, långt borta. Hon måste verkligen ha fått sitt livs skjuts långt in i landet då hon red på ryggen av vågen. Nåja, det var väl inget annat än att ta sig vidare, vilket var precis vad Beatrice gjorde. Inte så att det blev bättre och roligare med tiden och etappen. Faktiskt blev det allt värre och allt mera deprimerande, detta eftersom ju närmare kusten desto hårdare och mera hänsynslöst hade vågen slagit in. Resultaten var därefter. Allt var ett enda kaos som det till på köpet blev allt svårare att ta sig igenom även för nån så relativt liten som Beatrice ju var. Flera gånger fick hon gå långa omvägar så att hon ibland nästan förlorade orienteringen.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-10-10

Skriv ut sidan

Våra partners