Klicka på bilden, för att se hela bilden
Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC
Okej, det fanns kanske inte så mycket hon kunde göra just nu, men då fanns det ju inte heller nån anledning att reta sig i onödan eller att gå i till exempel panik. Det som gällde nu medan den lösgjorda palmen rusade i väg på den rasande vågen var att vara ständigt uppmärksam, aldrig slappna så mycket som ett ögonblick oavsett hur hopplöst läget kunde tyckas vara. Beatrice var nämligen inte ensam i vattnet. Överallt kring henne och hennes palm flöt det andra palmer, delar av krossade glasskiosker, parasoller, liggstolar, ja allt möjligt man kunde tänka sig och som kunde flyta. Tyvärr såg Beatrice också ibland människor som flöt med strömmen som allt annat. Några bara precis flöt, andra försökte att simma, att gripa fast i nåt större flytande föremål i närheten för att på det sättet själv kanske flyta lite bättre ovanpå, men oftast var det hopplöst, vattnet strömmade för fort. Det var precis problemet och orsaken till att Beatrice ständigt fick vara uppmärksam:
På grund av vattnets rasande framfart höll allting som flöt med strömmen oavbrutet på att stöta in i varandra så att tingens riktning med ett ryck ändrades och i Beatrices fall betydde det att hennes palm varje ögonblick till exempel kunde börja rulla runt i vattnet. Då fick Beatrice följa med i rullningen eller snarare mot den, för att inte trilla i vattnet, vilket hon visste skulle betyda döden för henne. Dessutom hatade hon att bli genomblöt. Beatrice blev snabbt väldigt bra på att placera sig på palmen så att hon blev så lite blöt som möjligt. Hur det annars kunde gå med henne såg hon exempel på överallt omkring sig. Hundar, katter, åsnor, getter, får, höns, kalkoner och andra vattenovana, domesticerade djur flöt runt omkring tillsammans med allt skräp och såg inte just ut att må så där väldigt bra, faktiskt såg de flesta av dem rätt så döda ut. Inte så värst roligt att vare sig titta eller tänka på. Beatrice ryste både av kölden som den oundvikliga blötheten gav anledning till och av anblicken på så många olyckliga varelser som bara därför att de hade befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt inte hade klarat sig igenom vattenmassorna med livet i behåll. Och till vilken nytta?
Beatrice kom utan att vilja det att tänka på ’sin’ människofamilj. Hur hade de klarat sig tro? Mamman? Kattis? Alek? Och den mest utsatte, familjens överhuvud, pappan? Nej, Beatrice ville inte tänka på dem, det tjänade ingenting till, hon skulle bara bli ledsen.
Dessutom hade hon sin egen överlevnad att tänka på. Var det kanske inte just för överlevnadens skuld som hon låtit sig adopteras och följt med på resan hit? Alltså för att slippa kylan som slår ihjäl så många katter varje vinter därhemma? Just precis så var det. Skulle hon då låta en smula halvljummet vatten ta kål på henne istället? Sällan, inte med Beatrices goda minne åtminstone. Hade hon dessutom inte klarat sig bättre redan än många av dem som låg och flöt runt om i vattnet? Så var onekligen fallet och nu märkte Beatrice till sin tillfredsställelse att ’floden’ som vågen bildade faktiskt flöt något långsammare.
Efter ytterligare en tid rann ’floden’ inte fortare än en vanlig flod, det vill säga bortsett från att denna flöt i fel riktning. Sen upptäckte Beatrice för första gången att det fanns gränsytor vid sidan om vattenmassan. Och kort därpå märkte Beatrice att det från dessa gränsytor kom människor, som antagligen bodde i närheten, ut i det allt mera lugna vattnet och där plockade åt sig saker och ting som de kanske kunde ha nytta av. Bra för dem. Beatrice var av den principiella övertygelsen att det gällde att slå till när tillfället bjöd sig. Till exempel när en fiskaffärs dörr stod vidöppen eller när nån slarvig människa hade tappat sin lunch på gatan. Vid såna tillfällen fick hon handla snabbt eftersom hon inte visste när hon fick chansen igen. Därför tyckte Beatrice inte det var någonting konstigt med dessa människors handlande, tvärtom, hon fann det för fullkomligt naturligt. Men hon blev inte så lite förargad när hon plötsligt märkte hur någons kraftfulla hand tog fatt i hennes lösa nackskinn och lyfte bort henne från hennes annars förhållandevis säkra plats bland palmträdets blad. Hon väste argt, men kunde inte förhindra att den kraftfulla handen placerade henne i en plasthink som flöt på vattnet precis bredvid.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
Skriven 2018-10-10
