BEATRICE OCH TSUNAMIN (del 12 av 22)

Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC

Vågen var många, många kattlängder hög och nådde nästan upp till palmens yttersta blad dit Beatrice just anlänt. Medan vågen drog vidare och rev och ruskade i trädet vågade Beatrice inte ens tänka på om ’hennes’ familj hade hunnit i säkerhet, detta vare sig på hotellet eller någon annanstans. Ärligt talat hade hon inte mycket hopp för pappan som ju vandrat vågen direkt till mötes, men kanske de andra klarade sig. Just nu såg det dock inte bra ut, inte för familjen, inte för nån levande varelse. Själv hade Beatrice nog att göra med bara att hålla sig fast bland palmens blad som slets hit och dit av vattnet och vinden medan solen tycktes vara helt glömd för tillfället.

Efter ett tag var det som om att vågen hade avreagerat sig en aning så att Beatrice kunde ta det lugnare i toppen av palmen. Hon försökte få överblick över läget, vilka hennes utsikter och möjligheter var och om hon händelsevis kunde få syn på medlemmar i ’hennes’ familj. Det enda hon såg med säkerhet var att hotellet en bit bort fortfarande stod där. Annars var allt täckt av vatten som i sin tur täcktes med allt möjligt skräp som av och till stötte in i trädet så att det kraftigt skakade och hon fick hålla sig fast igen. Och så blev det lugnt för en kort sekund eller så. Då, plötsligt, som om allt vattnet sögs ut emot havet igen. Saker och ting började rusa med vattnet i motsatt riktning och Beatrice fick åter igen användning för sina vassa klor för att hålla sig kvar. Var det värsta därmed överstökat?
När vattnet hade dragit sig tillbaka skulle hon då kunna ta sig till hotellet igen någorlunda torrtassad? Det blev ett kort hopp. Omedelbart efter att det mesta vattnet var borta reste det sig med ett brus och ett sus ännu starkare än i första omgången och sen brakade det loss igen med en ny våg, en ny vägg av vatten, högre än den förra. Den här gången var Beatrice åtminstone förberedd så att hon höll sig fast, dock utan att inbilla sig att det kunde fortsätta så här väldigt mycket längre till. Det hon inte var förberedd på var detta:
Plötsligt lossnade Beatrices palm från sitt jordfäste. Det fanns flera möjliga förklaringar. Dels att palmen redan var gammal, dels att allt för många saker hade brakat in i den och dels att jorden den växte i helt enkelt var bortsköljd. Palmen kunde således inte hålla sig upprest längre, släppte sitt tag i marken och dess stam, bladen och därmed även Beatrice plötsligt flöt i vattnet och med flodvågens kraft fördes inåt i landet i en sån fart att Beatrice fick kämpa hårt för att hålla sig kvar med vattnet obehagligt nära på.
Om det var ruskigt förr, så var situationen direkt ohygglig nu.
Beatrice fick för första gången för sig att hon kanske inte skulle klara sig, och ärligt talat så skrämde det henne lite grand. Det här hade pappan inte sagt någonting om då han övertalade familjen att tillbringa julen och nyåret i värmen. Och varmt blev det; om öronen. Men så är det med människor:
De berättar aldrig hela sanningen. Det som framför allt skrämde Beatrice var så klart att hon nu helt och hållet hade tappat kontrollen över sin situation. Hitintills hade hon åtminstone vetat var hon var någonstans i förhållande till exempelvis hotellet och stranden. Nu seglade hon bara iväg dit vågen förde henne utan den minsta aning om vart eller om hon överhuvudtaget skulle anlända dit levande. Som alla som känner Beatrice vet var koll och kontroll oerhört viktiga för henne. Det var detta som hade gjort henne till den självständiga katt hon var, förutom naturligtvis förmågan och viljan att göra det hon ansåg var nödvändigt i varje läge. Det var så att säga själva kärnan i det som gjorde Beatrice till Beatrice och till den gatans överlevare som hon framför något annat var. Men här fanns inga gator, här fanns ingen koll, här fanns inga möjligheter för Beatrice att påverka sitt öde eller bara vad som kom att hända henne om fem minuter. Detta skrämde henne faktiskt inte bara lite grand om hon skulle vara ärlig utan utomordentligt mycket. Dock, även om hon så gott som aldrig tidigare hade varit i en motsvarande situation av vanmakt var Beatrice fortfarande en praktisk anlagd katt.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-10-10

Skriv ut sidan

Våra partners