ULF STARK, Rymlingarna (Lilla Piratförlaget)

Illustrationerna: Kitty Crowther
Omslagskaligrafi: Marianne Petersson-Soold
144 sidor

Jag hade aldrig träffat Ulf Stark personligen, fast tillfällen fanns. Vi hade en gemensam vän i Sverige, och dessutom min danske vän och kollega Rumle Hammerich filmat två av Starks böcker: Dårfinkar & dönickar som en tv-serie och Kan du vissla Johanna? också den för tv. Jag umgicks däremot med Stark via hans böcker och det var ett angenämt umgänge. Mest uppskattade jag hans Min vän Percys magiska gymnastikskor. Rymlingarna överträffar dock allt vad han någonsin skrev.

I Rymlingarna placerade Stark allt eller åtminstone det mesta som han lärt sig om skrivandets konst. I ett avsnitt skriver han:
”Är det nåt som bekymrar dej? undrade fröken.
Ja, sa jag. Hur lär man sej att tala vackert?
Det skall du inte oroa dej för, sa fröken. Försök bara hitta dom rätta orden. Du lär dej med tiden. Du har ju hela livet på dej.”
Ja, Stark var kunnig om hur man använder sig av de rätta orden. Boken är skriven med en så vältränad författarhand, att boken liksom flyger in i läsarens öga och läser sig själv.

Rymlingarna är en metaberättelse. Den uppenbara berättelsen som Stark förmedlar – om en sjuk farfar som befinner sig på ett sjukhus och rymmer tillsammans med sin sonson, för att för sista gången skåda platsen där han tillbringade sina lyckligaste dagar – handlar även om Starks immateriella testamente: hur man skall leva livet och hur man skall förhålla sig till sin familj och sin omgivning.
Rymlingarna berättar även hur man skall skriva för att fängsla läsarna.

Ulf Stark dog som bekant av cancer i juni 2017 bara 72 år gammal. Ramberättelsen, den om en sista resa, det sista äventyret inför döden, är arketypisk. Den har använts i myter och berättelser sedan människans dödsmedvetande. Senast kunde vi vara med om sådan resa i den minnesvärda filmen The Bucket List / Nu eller aldrig med rymlingsduon Jack Nicholson och Morgan Freeman. Den ene butter och från början oresonlig liksom Starks farfar Gottfrid, den andre kunskapstörstande, envis och samförståndsförmedlande, som Starks sonson, barnbarnet Lill-Gottfrid.
Mitt i Rymlingarna serveras vi ett recept på hur man skall skriva en bok och hur man skall leva ett liv. Så här skriver Stark:
”… Så är det med lingonsylten med. Din farmor plockade bären, rensade dom, kokade dom, hade i precis så mycket socker att det inte blev för surt och inte för sött, rörde om och hällde ner i den här burken. Hon gav den sin tid. Och sina tankar. Så en del av henne finns i den. Fattar du?”
Fattar ni?
Rymlingarna betydde mycket för den dödssjuke författaren Stark.
Lingonsylten lever sedan med resten av boken. Och det blev mindre och mindre av den, liksom det blev mindre och mindre av farfar och även av levnadskraften hos författaren. När sylten tar slut, är det Guds frid och adjös med Gottfrid.
Även detta är ett ofta använt berättande, jag själv har skrivit manus och regisserat filmen Bigger than Life som bygger på novellerna The Last Leaf av den amerikanska novellmästaren O Henry och Lönnbladet av den lettiska poeten Aleksandrs Čaks. I filmen, förutsägs en sjuklig flicka leva så länge som det sista bladet på en vinranka på muren mitt emot hennes fönster håller sig kvar. En konstnär vill rädda flickan och målar under en nattlig storm ett verklighetstroget blad på muren. Stegen under honom blåses dock av och
Den stora konsten ligger mest i förmågan att kunna återberätta de kända berättelserna så att man ändå än en gång och än en gång vill höra eller skåda dem trots att man kan dem mer eller mindre utantill. Rymlingarna är berättade på det viset. Det är urstarkt av Ulf Stark. Detta gör Rymlingarna till en så bra bok inte bara för ungdomar utan även för vuxna. Vi vuxna kan nämligen identifiera oss både med den gamle Gottfrid och hans son, men även med bokens berättare, Gottfrids sonson Lill-Gottfrid. Och liksom barn som vill lyssna på en och samma berättelse gång efter annan, läser även vi gärna om den berättelsen som Rymlingarna berättar.
Att bokens farfar ”är” Ulf Stark, avslöjas redan på bokens omslag där namnet Ulf Stark står skrivet på den svartklädde farfars rygg, liksom det är brukligt på exempelvis fotbollsspelarnas matchtröjor. Denna teckning liksom alla utom en, är gjorda av Kitty Crowther. Jag bryr mig inte mycket om dem, eftersom de tillför boken ingenting nytt, tycker jag. Den lilla-lilla helsvarta bilden på sidan 144 är dock definitivt tänkvärd, och den inte bara symboliskt föreställer Ulf Stark, den är även ritad av honom. Det är en med ett par glasögonförsedd kråka och en örn i ett. ”På fredagen när jag gick hem från skolan”, berättar Lill-Gottfrid, ”såg jag en kråka flyga högre mot rymden och bli till en örn. Farfar hade rymt igen. Han kom aldrig tillbaka.”, så slutar Rymlingarna och det är det sista som Ulf Stark skrev.

Jag ser två skådespelare i den filmatiserade versionen av Rymlingarna. Det är Jack Nicholson från The Bucket List / Nu eller aldrig och Clint Eastwood. I filmen Gran Torino spelar Eastwood pensionären Walt Kowalski, vars hustru gick bort, liksom Gottfrids hustru. Kowalskis förhållande till sin son är identiskt med Gottfrids förhållande till sin son. Både Kowalski och Gottfrid svär och är lika motsträviga som en filkarda och båda ifrågasätter Guds och himmelns existens, till att börja med. Kowalskis önskan är att utgöra en god och minnesvärd gärning innan han lämnar det jordiska. Betraktat utifrån, är Kowalskis förhållande till sin omgivning av det barskaste laget, på liknande vis som farfars i Rymlingarna. Så här låter det i Gran Torino:
Barber Martin: There. You finally look like a human being again. You shouldn’t wait so long between hair cuts, you cheap son of a bitch.
Walt Kowalski: Yeah. I’m surprised you’re still around. I was always hoping you’d die off and they got someone in here that knew what the hell they were doing. Instead, you’re just hanging around like the doo-wop dago you are.
Barber Martin: That’ll be ten bucks, Walt.
Walt Kowalski: Ten bucks? Jesus Christ, Marty. What are you, half Jew or somethin’? You keep raising the damn prices all the time.
Barber Martin: It’s been ten bucks for the last five years, you hard-nosed Polack son of a bitch.
Walt Kowalski: Yeah, well keep the change.
Barber Martin: See you in three weeks, prick.
Walt Kowalski: Not if I see you first, dipshit.

I Rymlingarna låter det på följande vis:
”’Hej din gubbstrutt’, sa Adam och slog ihop klackarna.
’Vet hut, pojkspoling’, sa farfar.
Det märktes att de tyckte om varandra.”

Rymlingarna är inte bara en välgenomtänkt och välskriven bok, den är också estetiskt tilltalande. Dess layout, dess utformning. Dess yta motsvarar dess innehåll. Det är en glädje att hålla den i handen, att bläddra i den, att läsa den. Inte alla förlag är medvetna om ytans påverkan av innehållet. Jag tänker på min senaste, en så kallad lättläst bok, Ninas flykt. Den är tryckt med så små bokstäver att man tror att hela boken är en fotnot till omslagets titel. Förlaget ”sparade” på detta vis in cirka 5 sidor. I Karl Gerhard och Gösta Stenbergs kuplett Gungorna och karusellen sjunger man ”Ta igen på gungorna vad man förlorat på karusellen”. Emedan Lilla Piratförlaget med sin utomordentligt fina bok Rymlingarna vinner både på gungorna och även på karusellen, kan det underbara manuset Ninas flykt evigt gräma sig över att det inte sökte sig till Lilla Piratförlaget.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-11-07

Skriv ut sidan