BEATRICE OCH TSUNAMIN (del 11 av 22)

Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC

Det var inga fåglar som sjöng. Det ständiga kvittrandet från tusentals småfåglar hade helt och hållet tystnat nästan precis som familjen kom ut från hotellet. Förutom att vara utmärkt frukost-, lunch- och middagsmat utmärkte småfåglar sig med att ha absolut koll på om det inträffade någonting ovanligt i området där de befann sig, om det till exempel kom nån stor inkräktare som hotade dem eller annat som krävde deras fullkomliga uppmärksamhet. Då blev de plötsligt alldeles tysta, vilket sen kunde vara praktiskt för andra som brydde sig om att avläsa tecknen.
Strax efter att Beatrice hade blivit varse detta hörde hon tack vara sitt extremt känsliga hörselsinne ett lågt vattenbrus och som blev stadigt högre men också ett sus av vind i palmträdens toppar, ett ljud som också snabbt ökade i intensitet. Varken bruset eller suset hade dock den lugnande effekt som pappan tidigare hade talat om, snarare tvärtom, åtminstone på Beatrice. Hon var ännu osäker på vad som höll på att hända, men hon var tvivelsutan säker på att det inte skulle bli angenämt. Pappan å andra sidan anade så klart inte oråd alls utan han hann precis fråga:
”Hör ni bruset? Hör ni suset? Är ni glada att ni kom, eller är ni glada att ni kom?”
Då skrek Beatrice så högt hon kunde:
”SPRING!!! Spring så fort ni kan!”
Mamman, Kattis och Alek stannade omedelbart till:
”Vad menar du, Beatrice?”
”Spring! Sök er så högt upp ni överhuvudtaget kan!”
För att visa vad hon menade klättrade Beatrice själv upp längs stammen på den närmaste palmen, men eftersom människor inte har så skarpa klor som katter fick de hitta på andra utvägar. Det vill säga förutom pappan:
”Vad är det frågan om? Jag hörde ingenting. Jag tänker fortsätta ända ner till stranden så som jag som familjens överhuvud har bestämt!”
Det var precis vad han gjorde medan resten av familjen sprang tillbaka mot hotellet som inte bara var ganska högt och även högt beläget men dessvärre också en bit bort. Från sin position ungefär halvvägs uppe på palmstammen såg Beatrice att de kanske inte skulle hinna ända dit i tid. För nu kom tiden som småfåglarnas tystnad hade varslat om. Eftersom hon alltså satt en bit uppe ovanpå marken såg Beatrice det hela en stund före de flesta andra. Hon såg hur mamman, Alek och Kattis sprang mot hotellet medan pappan lugnt fortsatte mot stranden. Det var precis från stranden faran eller kanske man redan skulle säga katastrofen kom.
Bruset och suset hade nu blivit så kraftiga att man inte hörde någonting annat, ja, faktiskt hade suset nu blivit till en stark vind, så Beatrice fick hålla sig ordentligt fast med sina klor. Det var ändå inte det värsta, långtifrån. Beatrice såg att havet liksom hade rest på sig i stället för som vanligt bara att ligga där och slappna av. vad all denna upphetsning berodde på visste Beatrice inte, men det besannade hennes uppfattning att vatten i den storleken går det bara inte att lita på:
Med en oerhörd kraft i en oemotståndlig våg eller snarare en vägg av vatten sköljde sig havet in över inte bara strandens sand utan längre och längre in över det torra aldrig tidigare saltfuktade landet. Snabbt hann vågen fram till Beatrices palm så att hon fick passa på att klättra resten av vägen upp ändå till toppen. Och i sista stunden som det visade sig:

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-10-10

Skriv ut sidan