LENA ERIKSSON, Pippi på konst! (Lilla Piratförlaget / Nationalmuseum)

En konstbok för barn och nyfikna vuxna!
Ur Nationalmuseums samling
Urval och text: Lena Eriksson med bidrag från Helena Sjödin Landon, Sara Bodegård Älgå och Alexander Kateb
Redaktör: Gunilla Halkjaer Olofsson
Illustrationer: Stina Wirsén
Art Director: Pompe Hedengren
Grafisk form: Josefin Gahmberg och Clara Lidström
Foto: Nationalmuseum
Repro: Italgraf Media
ISBN Lilla Piratfölaget: 978-91-7813-020-7
ISBN Nationalmuseum: 978-91-7100-877-0
130 sidor

Att Sveriges Nationalmuseum återöppnades för allmänheten i mitten av oktober det här året efter en mycket påkostad och en fem och ett halvt år lång renovering och att det återinvigdes inför ögonen av Sveriges Kung Carl XVI Gustaf, hans maka Drottning Silvia, deras äldsta gemensamma barn Kronprinsessan Victoria, hennes make Prins Daniel, demokrati- och kulturministern Alice Bah Kuhnke utan sin man samt Nationalmuseums överintendent Susanna Pettersson är så gott som alla seende och hörande vuxna människor levande i Sverige medvetna om. Att renoveringen blev synnerligen lyckad, finns det hundratals radio, tv och andra massmediala vittnesmål om. Mest pratades det om ljuset som museets nyöppnade, tidigare igenmurade fönster släpper in samt om alla de olika färger som museets väggar är målade med. Jag nämner detta eftersom detta har bäring även på boken Pippi på konst! Boken är nämligen inte bara läsvärd utan även spännande att ta sig genom. Olikfärgade sidor och texter i olika stilar och storlekar (punkter). Det är anledningen till att jag i introduktionen till denna anmälan nämner inte bara bokens författare, utan samtliga upphovsmän och kvinnor.

Liksom i Nationalmuseum finns även en avdelning ämnad åt industridesign, finns i boken ett uppslag med och om en vanlig industriellt framställd diskborste. Man kan således gott betrakta Pippi på konst! som ett väl genomfört 130-sidigt programblad till Nationalmuseum. ”För barn och nyfikna vuxna”, som bokens omslag påstår. Och här är vi vid min enda ogynnsamma anmärkning. Stina Wirséns teckningar passar utomordentligt väl till hennes egna böcker, i Pippi på konst! känns de för det första påtvingade, som ett inte alltför väl genomtänkt tricks som skall locka barn till boken, och för det andra är det estetiska och konstnärliga avståndet mellan dem och Elsa Beskow, Alfred Stewens, Jan Davidsz de Heem, Pietro Antonio Rotari, Gustaf Cederström och exempelvis Rembrandt Harmenszoon van Rijn, för att nämna bara några av de konstnärer som med sina verk är representerade i boken, alltför stort. En prinsesstårta kan utgöra en lika passande efterrätt för barn som vuxna, en bok med pedagogiska avsikter, passar människans hela livsspann mera sällan.

En tjänsteflicka, hon heter visst Griet, dukar till en sen frukost. Bordet är ett stilleben med smör, ost, olika korvar, paprikor, auberginer… Det är dukat för en människa som är allt annat än förmögen, men som ändå med varje handling vill ge sken av det går bra för honom. Även inredningen bekräftar detta. På fönsterbrädan står flera halvlitersflaskor med olikfärgad vätska i. Solen strömmar in och färgar rummet i olika färger, beroende på vilken flaska dess strålar passerar igenom.

Denne man, som är ingen mindre än självaste Johannes Vermeer, sätter sig vid bordet, tänder sin pipa och betraktar självmedvetet en tavla som hänger på vägen. Den föreställer Griet rakt framifrån, med ett pärlörhänge i varje öra.
En mus kommer ut ur ett litet hål i väggen, ser sig omkring, klättrar upp på bordet och snor en bit ost.

Vermeer ser det, blir ilsken och jagar musen som återigen försvinner inne i sitt hål.
Vermeer skäller ut Griet, att hon inte håller huset tillräckligt rent. Han förklarar för henne att han om två timmar får besök av tavlans köpare och om tavlan inte säljs blir det säkerligen på grund av Griets slarviga hushållning. Och då får hon finna sig i att gå ut ur huset och försörja sig bäst hon vill.
Vermeer föser en stor golvklocka framför mushålet, klockan lämnar spår på det välputsade golvet.
Ordna detta, Vermeer pekar på det fula spåret, innan jag och köparen kommer tillbaka, beordrar han på vägen ut. Han slänger dörren bakom sig med en sådan kraft att ett av den avporträtterade flickans örhängen lossnar från ett av hennes öron och trillar ut ur tavlan, rakt ner på golvet…
… och rakt ner mellan två av rummets polerade golvbrädor.

Griet försöker peta ut örhänget med en gaffel, men gaffeln går sönder etc.
Det stora golvuret visar att tiden går. Griet flyttar på golvuret och ropar i mushålet efter musen. Den kommer fram. Grier ber musen att hjälpa henne att ta fram örhänget. Musen lovar att göra det, men först måste herr Vermeer be den om ursäkt och lova att aldrig mer jaga den och kasta saker efter den.
Griet går upp till Vermeers målarateljé och finner honom rökandes på sin pipa. Han är omgiven av sina och sin hustrus Maria Thins 12 barn, alla utklädda i olika muskostymer. De är helt vita, helt svarta, helt bruna, helt blåa eller helt röda. Med undantag för en, vars päls ser ut att vara sammansatt av alla de färger som blivit över från dess syskons pälsar. Mössen har två, ja till och med tre huvuden, varav det ena är en katts. En mus har olika ögonfärg, ett vitt och ett svart öga som inte reflekterar något ljus. Här fanns även möss stora som små grisar, möss med fjäll i stället för päls, möss med trådar och katetrar instuckna i hjärnan och möss med en ständigt synlig rädsla i kroppen och blicken. Mössen tillverkar olika färger av ägg, krossade och malda olikfärgade stenar, olja et cetera och blandar ihop dem.
Vermeer lyssnar på vad Griet har att säga men vill inte gå med på att be musen om ursäkt, utan går ner till vardagsrummet och försöker själv att fiska upp och plocka fram örhänget. Han bryter en kniv vid försöket. Hans ansikte är helt grönt, fast mest på grund av ljuset som faller in genom fönstret…

Vermeer är ilsken och bryter upp en hel planka ur golvet. Men örhänget finns inte där. Han bryter upp en annan och en annan, utan att finna örhänget.
I förödelsen ser Vermeer musen hur den gömmer örhänget i sitt kassaskåp och vrider på låsanordningen. Han beordrar musen att omedelbart lämna örhänget till honom. Musen kräver dock en ursäkt innan den kan gå med på att leverera örhänget.

Klockan går, någon knackar på och öppnar dörren och i den står tavlans förmögne köpare Pieter van Ruijven. Han stirrar som hypnotiserad med vidöppna ögon och gapande mun.
Fast det är inte på all den oordning och förödelse som finns i rummet som han stirrar på, utan på tavlan.
Som förställer Griet, flickan med pärlörhänge. Hon har vänt sitt huvud så att hon syns från sidan, så att bara ett örhänge är synligt.
Ursäkta röran herr van Ruijven, säger Vermeer till köparen.
Röran? Vilken röra?, svarar köparen. Allt jag kan se, är världens vackraste tavla.

Just denna berättelse finns inte med i boken Pippi på konst!. Den boken är nämligen skriven i en saklig, pedagogisk ton utan utflykter till fantasins värld. Dessutom hänger Johannes Vermeers mästerverk Flicka med pärlörhänge inte i någon av Nationalmuseets salar, utan i Mauritshuis i Haag, och därutom är berättelsen kring tillblivelsen av tavlan Flickan med pärlörhänge framdiktat av mig själv. Jag fantiserar om hur tavlorna som jag tycker extra mycket om kom till. Det här är inte en pipa av René Magritte är given i mina tillblivelsegrubblerier, så även flera av Joan Mirós målningar, Lucas Cranach d.ä:s Venus och Amor, Lucas Cranach d.ä:s och även Rembrandt van Rijns Lucretia, Théodore Géricaults Medusas flotte, Vincent van Goghs Såningsmannen, Mårten Eskil Winges Kraka, Michelangelo Merisi da Caravaggios Fruktkorg och Jacques-Louis Davids Kejsare Napoleons kröning för att nämna några. Den sistnämnda var speciell skoj att spinna en berättelse kring eftersom på den tiden målade man alla människor nakna, även påvar, och sedan klädde man på dem.

Leonardo da Vinci skrev en massa om sin vardag och om sina upptäckter och om sitt arbete, och eftervärlden fann även lassvis av dessa dyrbara dokument.
Dock inte alla. Just berättelsen om och kring tillblivelsen av Mona Lisa återfanns aldrig bland det bevarade kunskapsstoffet.
Förra året återfanns dock Leonardos anteckningar om Mona Lisa. De var inmurade i en femhundra meter lång underjordisk gång, som binder samman herrgården Clos Lucé där Leonardo framlevde sina sista dagar och det kungliga slottet Amboise.

Hur kom det sig, vem tog dit dem? Om det skrev jag den mycket uppskattade boken Mona Lisas leende.
Inte klokt vad mina tankar flög i väg vid läsningen av Pippi på konst!. En bra bok skall underhålla, lära och inspirera. Och Pippi på konst! gör det. Utan tvekan.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-11-06

Skriv ut sidan