BEATRICE OCH TSUNAMIN (del 8 av 22)

Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC

Nej, om det överhuvudtaget fanns ett djur som var vilt och farligt då måste det självfallet vara människan själv. Det enda man som katt kunde göra var att sucka och stå ut så länge det varade, vilket som tur var inte var så länge. Sen släpptes även hon ombord på flygplanet.
Resten av resan sov Beatrice för det mesta av den enkla anledningen att det inte fanns någonting annat att göra. Såklart försökte Kattis och Alek att underhålla henne men också de föll snart i sömn av leda och när Beatrice satt i mammans knä fanns det ingenting att titta på utanför fönstret, inte en enda bomullstofs, bara några enstaka ljusglimtar ibland. Det var som om de flög in i mörkret, och när det är så där mörkt kan man lika gärna sova, vilket alltså var precis vad Beatrice gjorde. Det går dessutom inte att sova för mycket. Så lät åtminstone Beatrices filosofi, i den omfattningen så klart att den inte gick stick i stäv med den ständiga kampen för överlevnad.
Trots allt sovandet var alla trötta på gränsen till utmattning då flyget äntligen landade på ett väldigt varmt ställe som alltså hette Thailand. Thai-människor nöjde sig inte med att undersöka Beatrices box för knivar och kulsprutor. Nej, de utsatte även henne själv, speciellt av nån anledning hennes päls, för en så noga granskning att om hon vetat om detta innan skulle hon säkert ha stannat hemma i kylan. De var tydligen alldeles säkra på att Beatrice måste vara nån sorts smugglargods eller att hon innehöll någonting sånt eftersom de inte bara undersökte henne överallt på kroppen utan också skickade henne igenom nån sorts apparat som lyste starkt och som luktade otäckt. De var verkligen misstänksamma, folket i det här landet. Beatrice hade under sina många år som gatukatt lärt sig att det lönar sig att vara misstänksam, men detta var ändå överdrivet bortom allt förnuft. Efter vad Beatrice förstod efter ett tag, så var det droger av alla dess slag som de uniformerade thaiar letade efter. Men, som mamman försökte tala om för dem, borde de i så fall inte vänta med undersökningen tills Beatrice var på väg ut ur landet? Kanske ville de bara hålla sig i gott träningsskick eller kanske var det helt enkelt därför att resande katter var så ovanliga här att de misstänkte att det var någonting mysko med det hela. Hursomhelst hittade de förstås ingenting på eller i Beatrice av intresse och familjen kunde äntligen köra till hotellet där de skulle bo de första dagarna. Droger var tydligen någonting som fascinerade människor av alla slag oerhört. Det hade Beatrice märkt även tidigare och iakttagit runt omkring på gator och torg. Precis som med stark sprit var droger saker som det varnades för vid varje tillfälle och därför var det lätt att tro att människan som gärna ser sig som en vettig varelse, höll sig långt borta ifrån dem. Så var dock tydligen inte fallet. Det var tvärtom som om människor drogs till precis de sakerna som med största sannolikhet skulle förstöra dem. Och sen använde de alla tillgängliga medel för att förstöra det som förstörde dem, men bara med den verkan att det blev allt flera som kunde ge sig sjutton på att de ändå skulle förstöra sig själva, vilket i sin tur betydde att ännu flera medel sattes in på att förstöra det som förstörde. Och så vidare. Ren idioti i en till synes evig cirkel och på så sätt typiskt mänsklig. Beatrice var glad att hon bara tillfälligt hade låtit sig adopteras av en människofamilj, att hon alltså när denna vinter var över skulle vara en fri katt igen. Ändå kunde hon inte låta bli att tycka lite synd om inte bara denna familjs överhuvud och för den familj som han trodde sig vara överhuvud för, utan också för alla människor som betedde sig så idiotiskt och som tydligen inte fattade precis hur idiotiskt de betedde sig. Nå, det var ju deras ensak. Det var bara tråkigt som katt att bli indragen i någonting som egentligen inte angick henne, om det var ändå bara tillfälligt.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-10-10

Skriv ut sidan