NÖTKNÄPPAREN OCH DE FYRA VÄRLDARNA (The Nutcracker and the Four Realms)

Regi: Lasse Hallström, Joe Johnston
I rollerna: Keira Knightley, Morgan Freeman, Matthew Macfadyen, Helen Mirren, Mackenzie Foy, Eugenio Derbez, Richard E. Grant, Misty Copeland

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-10-31

The Nutcracker and the Mouse King (originaltitel: Nussknacker und Mausekönig) är en konstsaga som författades 1816 av E. T. A. Hoffman. Julfirandet, som det ser ut idag, har sin grund i tyskt julfirande, med julklappar, julsånger, julmat, julnötter, julgran …. Och julläsning och julsagor! Nötknäpparen är fortfarande en av världens mest älskade julsagor. Den innehåller allt som en julsaga ska innehålla: julgran, julklappar, en strid mellan gott och ont, en modig hjältinna och kärlekens slutgiltiga triumf. Givetvis är det hjältinnan och hennes kärlek som räddar hjälten!

Handlingen är enkel och tydlig: Marie Stahlbaums favoritleksak, som hon fått i julklapp, är en nötknäppare, och den blir levande och strider mot den onda Muskonungen (på svenska ofta kallad Råttkungen) och sedan åker Marie och Nötknäpparprinsen till ett magiskt kungadöme. Nötknäpparen är en förtrollad människa och Maries kärlek räddar honom, och han återfår sin mänskliga form. Hon kunde se igenom “skalet” och upptäcka kärnan i hans varelse. Så knäcktes den nöten!

1892 blev Nötknäpparen en framgångsrik balett. Kompositören Pyotr Ilyich Tchaikovsky, koreografen Marius Petipa och Lev Ivanov tog tag i den franska författaren Alexandre Dumas den äldres adaptation av historien och skapade den odödliga baletten The Nutcracker. (Dumas är annars mer känd för Mus-ketörer än Mus-konung).

2017 hade Liseberg Nötknäpparen som isbalett. Varenda föreställning drog otroliga folkmassor och sagan berättades effektivt och medryckande utan ord och med magisk musik och isdans. Alla ungar som såg isbaletten verkade vilja prova på konståkning och balett. Även killarna — för killarna var ju coolast, vilka hopp och vilka kick-ass sparkar som de fick till!

Armén av möss med Muskonungen i spetsen såg ut som coola rebeller, och vilka tricks de gjorde på skridskorna! Spänningen var olidlig — och hela tiden yttrades inte ett ord! Musiken och kroppsspråket och dansen sa allt.

2018 är det dags för Nötknäpparen att gå upp på biograferna som årets stora julfilm, med titeln The Nutcracker and the Four Realms. Det finns svenskintresse inblandat i filmen: Lasse Hallström har regisserat filmen, Linus Sandgren står för fotot och Gustavo Dudamel (tidigare chefsdirigent för Göteborgs Symfoniker) har dirigerat musiken. För kompositionen står James Newton Howard och musiken är inspirerad av Tschaikovskys The Nutcracker. Lang Lang står för alla pianosolon och Andrea Bocelli och hans son Matteo har bidragit med sången Fall On Me.

Det är givetvis inte första gången som Nötknäpparen blir film. Det är lite som Charles Dickens A Christmas Carol. Det finns så många versioner så det knappt går att minnas alla!

Det finns till exempel en svensk teaterversion (som blivit filmad) där sagan om Nötknäpparen blandas ihop med Elsa Beskows Petter och Lottas jul och Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin dyker upp i handlingen. Den versionen är riktigt snygg och gör mer för att marknadsföra traditionellt svenskt julfirande än Fanny och Alexander!

Det finns tecknade versioner av Nötknäpparen, där Musse Pigg och Mimmi, Barbie eller Tom och Jerry lägger sig i handlingen.

Att filma Nötknäpparen borde vara en filmisk motsvarighet till “a home run”. Man har ju redan allt! Julstämningen, magin, musiken, dramatiken … och allt är baserat på en novell, så man behöver inte ta bort något.

Ändå känns den här versionen av Nötknäpparen förkortad, och vad man har tagit bort är musiken och baletten. Inte allt, men detta element, som brukar bära fram handlingen på ett bra sätt, är starkt nedklippt, till förmån för en massa omständligt prat och CGI-effekter och CGI-monster och politiska intriger och sammandrabbningar.

De fyra olika länderna som figurerar i den nya titeln The Nutcracker and the Four Realms påminner lite om de fyra olika länderna i de nya Tingeling-filmerna. Men här finns det allvarliga konflikter mellan de fyra länderna och hjältinnan Clara måste rädda de tre goda länderna (The Land of Snowflakes, The Land of Flowers, The Land of Sweets) från det onda landet (The Land of Amusement), som styrs av Narnia-häxan i Helen Mirrens skepnad. Ja, hon heter inte Narnia-häxan, men mycket verkar ha tagits från Narnia-serien i den här filmversionen.

Snart inser man att en av ledarna för ett av de tre goda länderna, The Sugar Plum Fairy som styr över The Land of Sweets, inte heller är att lita på. Visst, man måste lägga till extra mycket politiska intriger i den här långa långfilmen, och det är inte nog med EN kvinnlig skurk i form av en reinkarnerad Narnia-häxa, man måste dessutom ha en opålitlig fé som extraskurk — på så sätt har båda de kvinnliga ledarna för de fiktiva länderna i filmen misstänkliggjorts.

Konstiga politiska förvecklingar och stadskupper blir inte en speciellt bra julfilm. Det var effektivare när Nötknäpparen och dockorna och Muskungen och musarmén bara dansade fram över isen och inte pratade.

Kiera Knightly som The Sugar Plum Fairy är för övrigt väldigt lik Effie Trinket i Hungerspelen-filmerna, det verkar som om hon fått överta hennes excentriska garderob, smink och peruker.

Helen Mirren har en cool Indiana Jones piska. Fast det är osäkert varför hennes Mother Ginger har valt en armé av möss för att ta över världen. ?! En armé som kan distraheras av ost och fångas av råttfällor. Smart tänkt!

Ingenting av det här har någonting med originalen att göra (varken E.T.A. Hoffmans saga eller Tchaikovskys balett) och ingenting är logiskt. Förvirringen är total, men med en massa CGI-monster och CGI-effekter hoppas filmmakarna förmodligen att alla blir distraherade och att ingen märker att inget går ihop.

Om du någonsin känt barn som gått på balett så vet du att ALLA slåss om rollen som The Sugar Plum Fairy. Fast det var förstås innan hon förvandlats till Effie Trinkets onda tvilling …

Många av de vuxna skådespelarna är i alla fall sorgligt miscastade i sina roller.

Det unga stjärnskottet Mackenzie Foy spelar Clara, och filmen hade kanske blivit både bättre och roligare med barn i alla rollerna. Som en fantasi-version av en skolpjäs. Eller som ett barns julaftonsdröm.

Det här är en film med mycket snö och ännu mera snömos och väldigt lite julkänsla.

Skriven 2018-10-31

Skriv ut sidan