ROCKINGHAM 2018, dag 1, Nottingham Trent University, Nottingham (fredagen den 19 oktober) med bland andra PINK CREAM 69 och VIXEN

Ganska exakt ett år efter föregående festival var det så dags igen. Som sig bör, får man väl säga. För visst finns det en trygghet i att veta exakt vilka trevligheter som väntar runt hörnet på ett visst specifikt datum. I det här fallet var antalet band för övrigt precis lika många som förra året. Det vill säga arton stycken.

Vixen given headliner

Fredagen hade dock precis som traditionen bjuder karaktären av en uppvärmningsdag eftersom endast fyra band framträdde. Högst upp på affischen stod förstås fullt förståeligt återuppståndna Vixen, men innan dess blev det lättmetall med trotjänarna i Pink Cream 69.

Lovande okända förmågor

Samt sjuttiotalsdoftande tongångar med två för mig totalt okända band. Vare sig brittiska Mason Hill eller australiska Massive avnjöts dock. Varför? Well, vad kan jag säga mer än att det var en lång dag med tidig uppstigning mitt i natten på den svenska hemmaplanen. Fast så mycket kan trots allt avslöjas, och det är att i eftersnacket bland publiken vann engelsmännen matchen mot Melbournegossarna. Rätt eller fel? Ja, det må de lärde tvista om, men att döma efter de videor som finns att avnjuta på YouTube ter sig båda banden oavsett vilket tämligen lovande.

Energiskt och rutinerat

Lovande kan man knappast påstå att Pink Cream 69 är. Efter drygt trettio år i branschen och ett dussin album på meritlistan får de nöja sig med att vara en pålitlig combo, som levererar det de ska utan sensationer och tillstymmelse till överraskningar. En måhända självuppfyllande profetia, men med detta sagt fanns det inte direkt någon anledning att omvärdera detta omdöme. Inledande anthemet We Bow to None satte tonen för resten av det timslånga giget. Vi talar energiskt och rutinerat riffande med icke oävna refränger på ett och samma bräde. Detta nummer utgjorde för all del också spelningens hårdaste nummer tillsammans med likasinnade Path of Destiny.

Gamla tongångar mjukare

Båda dessa sånger hade för övrigt hämtats från det senaste albumet, förra årets Headstrong. Betyder det då nödvändigtvis att gruppen från Karlsruhe är hårdare än då det begav sig på åttiotalet? Inte nödvändigtvis, de har sneglat på hårdare tongångar tidigare också, men denna tidiga kväll var det faktiskt de gamla låtarna, typ den catchy hårmetallpräglade Do You Like It Like That och midtempoalstret Talk to the Moon som stod för de mjukare tongångarna.

Ingenting stod ut

Således ska det också villigt erkännas att Pink Cream 69 faktiskt gjorde tämligen varierade figurer denna första kväll. Som helhet levererade de också vad de skulle. Precis som förväntat. I slutänden fick man sig till livs en kompetent show med gott yrkeskunnande I bagaget. Synd bara att det hela också präglades av ett visst mått av anonymitet. Det fanns egentligen inget som stod ut, vilket störde helheten en smula.

Omisskänlig i sitt uttryck

Samma sak kan lyckligtvis inte sägas om Vixen. Inte för att deras sound direkt är udda, de gör egentligen bara sin version av FM-rock möter hairmetal. Men kvartetten är ändå oftast direkt omisskänlig i sitt uttryck.

Låtlista med deja vu

Fast med detta sagt, så kunde de som även haft förmånen att avnjuta tidigare gig den senaste tiden omgående få en deja vukänsla av showen på Rockingham. Låtlistan hade tappat One Night Alone, men i stort sett kände man igen sig. För övrigt var den enda skillnaden var att spelningen var tre nummer längre jämfört med i Norje.

Love Made Me bland höjdpunkterna

Således inledes det hela med riviga Rev It Up och AOR-aktiga How Much Love medan största hiten Edge of a Broken Heart i en trogen version fick avsluta. Ösigast av allt var efterföljande röjarfesten Cruisin och underskattade Streets in Paradise, men frågan är om inte Love Made Me tillhörde de absoluta höjdpunkterna tillsammans med självklarheter som hitsen Cryin´ och Love Is a Killer, en tung powerballad som borde nått topp-fem på Billboards singellista då det begav sig om det nu funnits någon rättvisa i världen.

Formstarka damer

Fast bortsett nu från repertoaren; vad man omgående slogs av var hur självklart tajt det lät om dessa till synes väldigt formstarka damer. Trots en oregelbunden och strulig karriär sitter takterna i. Sedan måste jag säga att drivet och energin i Roxy Petruccis skickliga trummande adderar en ungdomlighet som verkar lyfta resten av bandet. Detta gäller inte minst sångerskan Janet Gardner, som uppenbarligen utvecklats till en frontkvinna med självklart diskret scenauktoritet med åren.

Nytt studioalbum nästa steg

Allt detta bekräftades utan med emfas denna kväll på Trent Universities scen. Det är med andra ord tydligt att kvartetten ser seriöst på sin återuppväckta karriär. En nytt studioalbum borde därför vara det naturliga nästa steget. För visst vore det synd att inte dokumentera den inspiration som finns i dagens läge i tillplattad form.

Setlist

Skriven 2018-10-28

Skriv ut sidan