BEATRICE OCH TSUNAMIN (del 5 av 22)

Vi bjuder på följetongen BEATRICE OCH TSUNAMIN, skriven av Vladimir Oravsky.
Många, väldigt många är bekanta redan med gatukatten Beatrice då hon är hjälten i böckerna:
BEATRICE TAKES A TRIP
BEATRICES PRANK, ERINDRINGER OG EVENTYR
PÅ VÄG : BERÄTTELSER AV ZLATA IBRAHIMOVIC

Medan pappan föll i någonting som liknade sömn tassade Beatrice tillbaka till köket där hennes sovlåda fanns. Om ingenting värre än detta passerade skulle hon inte få anledning att ångra sitt beslut om att låta sig adopteras in i denna familj. Sen när våren kom skulle hon säga tack och adjö och gå tillbaka till sitt fria liv. Ja, det lät faktiskt som en alldeles utmärkt plan, den med. Tyvärr finns det minst ett problem med planer: Ibland går de inte hem, ibland tycker verkligheten att det vore kul att göra ordentliga narrar av alla som lägger planer oavsett hur välgenomtänkta de än är, planerna alltså. Till Beatrices besvikelse lät sig hennes plan förföras och radas in till den ovannämnda kategorin.

En dag vid frukostbordet annonserade pappan plötsligt att han som familjens överhuvud hade beslutat någonting som skulle gälla hela familjen.
Efter att mamman och barnen hade skrattat färdigt och lugnet således hade återställts berättade pappan att han hade varit lite deppig på sistone, nå got som antagligen berodde på att han hade ett väldigt stressfyllt jobb. Med tanke på den annalkande högtiden och all den höggradigare stress som den vanligtvist bar med sig hade han därför bestämt att de alla skulle åka bort någonstans, där de kunde stressa av ordentligt och där det till på köpet var lite soligt och varmt. Så fort Kattis och Alek hade försäkrats om att de skulle få precis så många julklappar som vanligt möttes pappans beslut med en hänförelse som han hade svårt att dölja förvånade honom lite grand. Men eftersom han ju var familjens överhuvud var det väl egentligen bara som det borde vara. Någonting som däremot inte togs emot med hänförelse var då pappan råkade säga att Beatrice såklart inte skulle med på resan.
”I så fall åker vi ingenstans heller” proklamerade Kattis och Alek instämde:
”Det är alla eller ingen!”
”Men hon hör ju inte till familjen” invände pappan.
”Det gör hon visst” sa Kattis, ”precis lika mycket som du!”
”Men hör nu, lilla gumman…”
Det gjorde inget intryck alls och pappan försökte sig därför på något annat:
”Kanske hon inte ens vill med. Hon har ju aldrig åkt med flygplan förut.”
”Det har hon visst!”
”Hur vet du…?”
”Därför att hon har berättat det själv såklart, dummer!” berättade Kattis.
”Hon gillar speciellt att titta ut ur fönstret på de där små bomullstofsarna!”
”Du menar moln?”
”Inte vet jag, det var så hon sa.”
Uppriktigt talat hade Beatrice ingen speciell lust att åka med flygplan igen, vare sig till något varmt ställe eller för att titta på bomullstofsar. Men om valet stod mellan att åka och att stanna här i isande kyla, ja då skulle hon inte direkt kämpa emot en liten flygtur. Pappan grymtade lågt någonting om att han under dessa omständigheter kanske inte längre hade nån vidare lust att resa bort för att stressa av i värmen under jul- och nyårshelgen. Man kunde nästan få det intrycket att han fått idén bara för att slippa Beatrice ett tag, men nu då han hade sagt att han bestämt, kändes det liksom att det inte gick att avbestämma sig. Beatrice fick därmed anledning igen till att tycka lite synd om pappan som till synes aldrig fick det som han ville, men hon sa det förstås inte högt.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-10-10

Skriv ut sidan

Våra partners