LEAVE NO TRACE

Regi: Debra Granik
I rollerna: Ben Foster, Thomasin McKenzie, Dana Millican, Jeff Kober

BETYG: FEM
PREMIÄR: 2018-10-26

Leave No Trace är årets bästa drama. Vad som låter som en tämligen banal historia, historien om en pappa och hans dotter som väljer att leva “off-grid” i dagens hektiska Amerika, utvecklas till en finkänslig och finstämd relationshistoria, som levereras på ett lågmält och eftertänksamt sätt. Leave No Trace ställer inte bara intressanta frågor om relationer och familjekonstruktioner, utan även om dagens samhälle, främst det amerikanska samhället, om hur det är konstruerat och om vilka som får lov att “passa in” och om vilka som lämnas utanför.

Regissören och manusförfattaren Debra Granik ställer intressanta frågor men undviker att svara på dem — främst eftersom hon själv inte hittat svaret på varför det amerikanska samhället är som det är — och hon undviker även att komma med pekpinnar. Hon har ofta en dokumentär hållning till sina karaktärer och till handlingen, det som inträffar gör det eftersom det inträffar. Det här är inte en konstruktion av en grupp med manusgurus, som har försökt hitta på mest säljande story och en optimal story arc.
Att se en bra film som helt tar andan ur åskådaren, en film som inte försöker vara inställsam, är en upplevelse som händer allt mer sällan på bio. Det är bara att rekommendera så många som möjligt att försöka få tid att uppleva en visning av Leave No Trace.

Det har varit ganska tyst om Debra Granik sedan den kritikerrosade succéfilmen Winter’s Bone — det var i den filmen som Hungerspelen-hjältinnan Jennifer Lawrece slog igenom, långt innan hon blev Katniss Everdeen och Mystique i X-men med hela världens biobesökare.
Huvudrollen Will i Leave No Trace spelas av Ben Foster, en redan etablerad och känd skådespelare, men det är hans 13-åriga dotter Tom, som spelas av det nyazeeländska stjärnskottet Thomasin McKenzie, som verkligen gör intryck.
Det här kan mycket väl vara nästa “A Star is Born”. Jennifer Lawrence i Winter’s Bone var uppenbarligen ett fynd, och Thomasin McKenzie ser ut som ett ännu större fynd i Leave No Trace.

Will är en en krigsveteran som lider av PTSD och som tjänar lite extra på att sälja vidare de droger som han får för att medicinera sin åkomma. Dottern Tom har aldrig fått gå i skolan eller fått ha några kompisar. Pappan är upptagen med att skydda henne från världen. Den värld som han själv langar droger till.
Statistik visar att krigsveteraner i USA löper dubbelt så stor risk att fastna i drogmissbruk som “vanligt folk”.
En av lösningarna som myndigheterna kom upp med för att ta itu med PTSD krisen var tung medicinering. Men det är inte något som gör att skadorna försvinner eller att känslorna försvinner, det är bara en tillfällig lösning som dämpar temporärt.

Varför är USA den största drogmarknaden i hela världen? Varför finns det ständigt denna hunger efter att “medicinera”? Vad är det som är så svårt och deprimerande med livsstilen (eller många av livsstilarna) i USA att människor behöver medicinera på det här sättet för att överleva vardagen?
Filmen har inte svaret på någon av de här frågorna. Men den vågar ställa dem.
Har krigsveteranen Will hittat den sanna friheten och det sanna livet för sig och sin dotter, genom sitt “off-grid” leverne? Eller är det istället en konstruerad lögn, ett sätt att inte leva, att fly från livet och allt som är svårt?

Det finns en djupt rotad amerikansk myt om nybyggare och frihet och livet i vildmarken och att sann frihet bara kan hittas i samhällets marginaler och att detta ska vara en väg till försoning. Temat har funnits i den nationella kulturen och spelats på repeat sedan Steinbeck. Och Thoreau. Och Washington Irving. Temat går också som en röd tråd genom Peter Rocks roman My Abandonment, som filmen Leave No Trace är baserad på och inspirerad av, förutom Debra Graniks egen dokumentär om krigsveteraner från 2014.
Men gör Will egentligen dottern en tjänst genom att göra alla val för henne? Är marginalisering även det bästa valet för henne och hennes liv? Borde hon inte få chansen att göra sina egna val och sina egna misstag?

Redan 2014, med dokumentären Stray Dog, undersökte Debra Granik krigsveteranernas situation i USA, och det har uppenbarligen varit en inspirationskälla för den här fiktiva filmen. Men filmen Leave No Trace är lika mycket The Tempest, en klassisk Shakespeare-historia om far och dotter som vill olika saker. Han vill vara kvar på ön, där han är kung, hon vill ut i det verkliga livet.
Leave No Trace utvecklar sig till en coming-of-age story, där Tom vill ha mer. Hon växer och hon utvecklas. När hon påpekar detta i den sparsmakade dialogen är pappans svar ett korthugget “I know”. I det svaret hörs både resignation och skräck. Men ingen glädje och stolthet.
Thomasin McKenzies karaktär Tom är som en blandning av flickan i Winter’s Bone och pojken i Ken Loachs mästerverk Kes. Storögda, naiva, sårbara och tuffa, allt i en enda oväntad blandning, med en barnslighet som de håller på att växa ifrån.

Att Tom är redo för mer, för att interagera med ett större samhälle, syns bland annat i sättet hon interagerar med bin, som tydligen direkt accepterar henne som deras drottning.
Debra Granik har tillsammans med sin producent och medmanusförfattare Anne Rosellini skapat ännu ett mästerverk.Tillsammans med filmskapare som Ken Loach och Andrea Arnold och Mike Leigh är hon i en klass för sig. Inte många filmskapare är intresserade av att ställa frågor om det verkliga samhället idag — och att erkänna att de inte kan svara på dem.

Skriven 2018-10-23

Skriv ut sidan