SMÄRTAN, Lilla Scen, Stadsteatern, Göteborg den 29 september 2018

Regi: Emilie Strandberg
Originaltitel: La Douleur
Text: Marguerite Duras 
Bearbetning: Lucas Svensson
Medverkande på scen: Carina Boberg och Emilie Strandberg
Scenografi och video: Emilie Strandberg
Ljus: Emily Lavebäck
Kompositör: Hans Appelqvist
Spelas: Hösten 2018

Marguerite Duras är kanske mest känd för filmen Hiroshima mon amour, en fransk filmklassiker av rang. Marguerite Duras skrev manus, Alain Resnais regisserade. Filmen kom 1959 och handlar, bland annat, om “krigets fasor”. Hiroshima var ett koncentrat av de värsta fasorna.

Århundradets stora händelse

Marguerite Duras självbiografiska roman La Douleur kom 1985. I den kallar hon andra världskrigets slut för “århundradets stora händelse”. Charles de Gaulle är president i Frankrike, han fastslår att tårarnas dagar är förbi och att ärans dagar är här. Men La Douleur handlar också om “krigets fasor” fast på ett helt annat sätt än Hiroshima mon amour.

Drömmer om återförening

Marguerite Duras ställer sig skeptisk till Charles de Gaulles hoppfulla ord. Hon har svårt att komma i feststämning. Hon väntar. Och väntar. Och väntar. Hon väntar på att hennes man Robert L. ska komma hem, eller i alla fall på några ord som berättar hur det har gått för honom och vad som har hänt. Hon hoppas, hoppas, hoppas på återförening. En dag kommer han att ringa på dörren och stå där. Hon drömmer om en återförening. Som om förhoppningarna är en talisman som kan föra hem Robert L. levande.

Hjärtslitande bilder av Robert L., sårad, döende eller död i ett av koncentrationslägret Buchenwalds diken, hemsöker Marguerite. Hon försöker få bort bilderna. De tar död på hoppet.

“Vi har vunnit kriget,” säger Charles de Gaulle, i sina tal till massorna. 

Men Marguerite känner sig inte som en vinnare. Hon känner sig som en väntare.

Starkt och drabbande

Romanen har bearbetats av Lucas Svensson för Stadsteatern i Göteborg. För regi, scenografi, kostym och videoinslag står Emilie Strandberg, som också medverkar på scenen. Carina Boberg spelar huvudrollen som Marguerite Duras. Hon är mycket porträttlik och iklädd polotröja och stora glasögon.

Materialet är starkt och drabbande. Marguerite Duras är en av 1900-talets största författare. En fransk kulturskatt med bitter eftersmak. Hon väjer aldrig för det svåraste av det svåra.

Känsla av krigsbunker

Carina Boberg är fantastisk i rollen som Marguerite Duras. Lilla Scen, denna provisoriska scen i underjorden där man får komma så nära skådespelarna, passar för detta underjordiskt gruvliga material. Dessutom får man känslan av att befinna sig i ett skyddsrum eller en krigsbunker, något som gör materialet ännu starkare och obehagligare.

Inget behov av metaforer

Vad som hade kunnat bli bättre är själva gestaltningen. Det behövs egentligen inte mer än texten och en porträttlik Boberg som Duras. Lita på det! All garnering behövs inte. Det behövs definitivt inte någon mer på scenen och det behövs inte någon som ritar med krita på väggen och det behövs inga påklistrade metaforer (spiken som är borta) för saknad. Det är overkill. Carina Boberg har redan visat allt det där med sin ansikte och sitt skådespeleri. Lita på texten. Lita på Carina Boberg.

“Jag har aldrig ångrat något jag skurit bort, bara det jag lämnat kvar,” sa en känd, framgångsrik författare under dagen på Bokmässan i Göteborg. Det uttalandet säger en hel del.

I uppsättningen av Smärtan har för mycket lagts dit och blivit kvar.

En renare uppsättning med mindre garnering hade gett en ännu starkare Smärta.

Maximalt olyckligt

Slutligen återvänder Robert L., men Marguerite blir ändå inte lycklig – för han är ju ett tomt skal av sitt forna jag, och återföreningen som hon drömt om blir aldrig av, och nu har hon även förlorat drömmen om återföreningen.

Det är starkt att vända “det lyckliga slutet” till ett maximalt olyckligt slut. För inte ens Pandora var utan hopp.

När det gäller Carina Boberg har hon än en gång bevisat att hon är lika magnifik i tragedi som i komedi.

Duras före sin tid

Smärtan finns också nu som ny fransk film, i regi av Emmanuel Finkiel, och med Melanie Thierry som en ung Marguerite Duras. Marguerite Duras var ofta före sin tid i sitt sätt att tänka och experimentera med språket – nu verkar det som om tiden hunnit i kapp henne och Smärtan har plötsligt blivit trendig.

Smärtan, under originaltiteln La Douleur, uppfördes förresten under den förra Bergmanfestivalen. Mycket passande. Här finns gott om dämoner!

Skriven 2018-09-29

Skriv ut sidan