MANNEN SOM LEKTE MED ELDEN

Regi: Henrik Georgsson
Dokumentär med Stieg Larsson, Eva Gabrielsson, Anna-Lena Lodenius, Kurdo Baksi, Tobias Hübinette

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-09-28

Mannen som lekte med elden är alltså Stieg Larsson, men den som förväntar sig att få sig till livs bakgrunden till Milleniumtrilogin lär bli besviken. Ämnet avhandlas i stort sett bara som hastigast mot slutet av denna dokumentär. I stället är det här historien om författarens kamp mot nazismen, fascismen och andra högerextrema rörelser i allmänhet och det arbete som fördes under fanan för denna kamp, det granskande magasinet Expo i synnerhet.

På sätt och vis är det här alltså i nästan lika hög grad historien om Expo och de högerextremas tillväxt från mitten på åttiotalet och framåt, som om Larssons kamp. Förmodligen för att tidningen var så starkt förknippad med honom själv, får vi veta. Vid sidan om sitt arbete som grafiker på TT började Larsson att sätta ljus på Nordiska Rikspartiet, och fortsatte sedan med att granska sådant som bildandet av BSS 1979, Ny Demokrati, som nådde riksdagen 1991, vit maktmusikens genombrott och konflikterna inom BSS, som ledde fram till SD:s uppkomst. I samband med detta flimrar otaliga suddiga bilder på vrålande heilande skinheads, nostalgiska Karl XII-fans och annat löst folk förbi som på beställning.

I mitten av nittiotalet bildades Expo, och i denna redaktion var Larsson den outtröttlige åldermannen i fyrtioårsåldern bland mer ungdomliga kolleger. Ett porträtt av Larsson som kedjerökande, skräpmatsätande nattmänniska med intellektet på skaft och ständigt nya projekt på lut, som alltid lät arbetet och saken komma före motion och privatliv målas upp. Detta visualiseras i sin tur för säkerhets skull i filmsnuttar, som i ärlighetens namn ter sig tämligen överflödiga. Upphovsmännen låter en också förstå att Larsson inte hade kunnat lägga ner detta arbete ens om han velat. I det läget blev skapandet av Milleniumböckerna en ventil där även andra frågor än fascism och rasism avhandlades. I fiktionaliserad form med önskad upplösning dessutom.

Summa summarum får man väl alltså säga att Larsson framställs som en hyvens person, och det var han av allt att döma också. Livspartnern Eva Gabrielsson, vänner och arbetskamrater uttalar sig alla mangrant positivt om honom. Hans förståelse för andras behov av fritid fallerade väl för all del ibland, men det tillkortakommandet uppvägdes av att kampen han förde mot extremhögerns vidriga element var både rättfärdig och välbehövlig.

Samtidigt kan jag undra lite över hur Larsson i egenskap av sympatisör långt ut på det röda spektrat såg på kommunismens illdåd eller den våldsbejakande vänsterextremismens framfart. Attacker mod demokratin och anständighet borde väl rimligen vara lika illa oavsett avsändare. Eller? Larsson var uppenbarligen en intelligent man, så det hade varit intressant att veta något om detta också. Fast en önskan om något sådant får väl ses som överkurs i en film som inte ifrågasätter, utan i första hand vill hylla ett kompromisslöst livsverk med beundransvärda kvaliteter postumt.

Skriven 2018-09-26

Skriv ut sidan

Våra partners