HELL FEST

Regi: Gregory Plotkin
I rollerna: Amy Forsyth, Reign Edwards, Bex-Taylor-Klaus, Tony Todd, Roby Attal

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2018-09-28

Handen på hjärtat; finns det något nytt att addera till den numera tämligen utslitna minigenren slasher? Inte direkt. Ganska exakt fyrtio år efter John Carpenters stilbildande Halloween – Alla helgons blodiga natt på svenska – är i stort sett allt gjort. Men det hindrar förstås inte den som vill från att försöka. Som här med Hell Fest, en skapelse där upplägget på pappret ter sig betydligt mer tilltalande än själva genomförandet.

Den stora lejonparten av filmen utspelas på ett kringresande nöjesfält med skräcktema designat att skrämma vettet ur folk från första stund. Hell Fest är dess namn, och dit kommer Nat bästa väninnan Brooke, samt en handfull andra vänner och tillika potentiella offer för att ha rysansvärt skojigt tillsammans. Dessvärre löser även en okänd man med mord i sinnet biljett, och han utser Nat med sällskap till måltavlor att leka med tills kniven – och annat – så att säga vrids om.

Ja, detta är väl i korta drag det man bjuds på i Hell Fest. Det du ser är det du får, varken mer eller mindre. Eller kanske snarare; de flesta lär nog uppleva att de får mindre än förväntat. För om man nu ska vara ärlig har regissören Gregory Plotkin och de tre manusförfattarna haft en tämligen konservativ attityd vad gäller användandet av våld. Och vad värre är, fantasin har inte direkt sprudlat när det gäller avlivningsmetoderna heller. Möjligen har tanken här varit att satsa mer på spänning och mindre på ett högt ”body count”. Synd då bara att det är sällan någon sådan förmedlas i någon större utsträckning.

I min värld har alla sex Wrong Turn-filmerna och de tre första Hatchetrullarna – bara för att nu ta några uppenbara jämförande exempel – haft starkare lyskraft än det här. Inte minst har det bloddrypande godset levererats med gott humör i varje nytt kapitel. Men inte nog med det, även ur ett rent spänningsperspektiv överträffar dessa två filmserier Hell Fest med god marginal. Ärligt talat ter sig denna skapelse lite tråkig och vattentrampande trots att speltiden inte ens orkar upp till nittio minuter.

Men med detta sagt; de mindre vana skräckkonsumenterna lär förmodligen hoppa högt i biostolarna ändå. Hantverket är trots allt hyfsat, och det finns faktiskt en del vettiga skrämselögonblick att sätta på pluskontot. Annars är det bästa med Hell Fest ändå scenografin och make upen av alla zombies, rymdmonster och andra knäppisar. Ansvariga i filmteamet verkar ha haft hur kul som helst med att ge en färgrikt varierad inramning till helheten, vilket märks.

Skriven 2018-10-04

Skriv ut sidan

Våra partners