PEPPERMINT

Regi: Pierre Morel
I rollerna: Jennifer Garner, John Gallagher Jr., John Ortiz, Juan Pablo Raba, Annie Ilonzeh

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-09-21

Kvinnliga hämnare på film bortsett då från de mer skräckorienterat råbarkade rape and revengerullarna är inte alltför vanliga. På rak arm kan jag bara nämna Jodie Fosters starka The Brave One, hyggliga Öga för öga med Sally Field och det lättglömda Jennifer Lopezförsöket Enough. Men här har vi i alla fall ytterligare en. Med Jennifer Garner i fysisk högform, modell spionserien Alias, och fans av denna minigenre lär bli nöjda även om de amerikanska kollegerna gnäller i högan sky. Det här är nämligen hårt, kompromisslöst och våldsamt utan att för den skull vara så utdraget att blodet skvätter ner bioduken fullständigt.

Historien är välbekant. Garner är Riley, som får dotter och make mördade när lokale knarklangaren Diego misstänker att den sistnämnde tillsammans med en polare planerat att skinna pengar från honom. Riley identifierar gärningsmännen, men eftersom rättsväsendet är köpt väcks inte åtal. Därefter försvinner hon utan ett spår. Först fem år senare dyker den förtvivlade änkan upp igen i hemstaden Los Angeles, och då har det blivit dags för de skyldiga att betala. Retroaktivt och på ett högst definitivt sätt.

Det ska villigt erkännas att Peppermint inte uppvisar ett under av nytänkande, men det hela är snyggt och effektivt berättat på ett uppfriskande åttiotalsaktigt sätt utan minsta krusiduller. Sedan måste jag säga att Jennifer Garner bär filmen på sina axlar med klass, stil och en välbehövlig dos skörhet. I hennes skepnad är Riley inte bara en skoningslös hämnare, utan också en plågad själ, som ser ut att kunna bryta ihop vilket ögonblick som helst om de svåra minnena någonsin blir för mycket för henne.

Annars vore det synd att påstå att Morel och manusförfattaren Chad St. John problematiserar hämndtemat. Sympatierna ligger hos Riley, och det faktum att hon tar avskummet av daga framställs enbart som positivt. Till och med polismannen som är hack i häl på henne låter oss förstå att han godkänner agerandet i slutänden. Precis som självaste Clint Eastwood gjorde i Dirty Harryfilmen Sudden Impact för många herrars år sedan, för övrigt. Upprörande, tycker säkert alltjämt de överdrivet allvarligt sinnade. Å andra sidan borde det ha gått upp för alla vid det här laget att den här typen av filmer mest har karaktären av orealistiska raffelfantasier, snarare än relevanta inlägg i debatten.

Skriven 2018-09-19

Skriv ut sidan