CAM, Lille Vega, Köpenhamn den 17 september 2018

Än så länge är hon mest känd för att ha skrivit låtar för och med artister som Miley Cyrus och Sam Smith. Men Cam är relativt nybakad countrystjärna också. Som artist är hon emellertid trots sin ännu så länge hyfsat blygsamma ålder långt ifrån någon duvunge. Under hennes fulla namn Camaron Ochs släppte hon debutalbumet Heartforward redan 2010.

Samtida kvinnlig countryrörelse

Då var fokus på folkpopiga tongångar, men nu är det alltså country av den mer samtida Nashvillemodellen som gäller. De som råkat höra platinabelönade hitsingeln Burning House förstår vad som åsyftas, och det gjorde garanterat publiken i Vegas lilla salong också i måndags. För om något visade den trettiotreåriga amerikanskan att hon är en god representant för den samtida countryrörelsen där Nashville är bas, och hon gör det med den äran.

Välbehövlig match om uppmärksamhet

Denna karismatiska dam är ett sällsynt ljus i Music Citys för närvarande på tok för mansdominerade stall. Utöver Cam kan jag på rak arm bara räkna upp Jana Kramer, Miranda Lambert och förstås, Carrie Underwood från samma generation, som ger grabbarna en match om uppmärksamheten.

Urkramad intimitet

Själv avnjöt jag sångerskan redan för två år sedan i Las Vegas då hon agerade förband till självaste The King of Country, George Strait. Intrycket var positivt redan då, men på Lilla Vega blommade hennes artisteri ut på ett både berörande och rent allmänt imponerande sätt. Men så var det här också en kväll där den begränsade storleken på spelstället utnyttjades på bästa sätt. Sångerskan kramade ur varje uns av intimitet hon kunde i den välfyllda klubblokalen och ägde scenen från första till sista tonen.

Fylligt, färgrikt och opluggat

Upplägget med artisten själv sittandes i en soffa och hennes två opluggade gitarrister på var sin sida om sig gav för all del en antydan om vad som komma skulle, men så här i efterhand får jag nog säga att det här är en av de bästa icke elektrifierade konserter jag upplevt. Stora ord, måhända, men här stämde faktiskt det mesta. Ofta infinner sig ett enahanda drag rätt snabbt när inte ett band backar upp och adderar variation, men i det här fallet måste jag säga att Cams medmusikanter bidrog med fylliga och färgrika arrangemang rakt igenom den nästan två timmar långa spelningen.

Fängslande berättare

Spelning och spelning, förresten. En ovanligt stor del av tiden upptogs av anekdoter och bakgrundshistorier. Alltihopa relaterade till Cams låtar, förstås. Inte alla artister fixar en sådan här sak, men sångerskan visade sig vara en duktig, fängslande berättare man hela tiden ville höra mer av även om innehållet i hennes stories inte alltid direkt var upplyftande. Eftersom allt detta bakgrundstecknande byggde på sångernas innehåll följde dessa fullt logiskt samma ton. Det är mycket melankoli och vemod i Cams låtskrivande, vilket var påtagligt denna kväll. Men det finns oftast också hopp och en vilja att se framåt.

Rörande om äkta kärlek

Som i inledande sökarsången Road to Happiness, Mayday, om en relation på upphällningen och den hjärtskärande vackra Village i vilken sorgearbetet efter bästa väninnans brors alltför tidiga död avhandlas. För att nu bara ta några exempel. Nästan lika rörande var den egenskrivna covern på Sam Smiths Palace. När vokalissan sjunger strofen ”Real love is never a waste of time” är det nästan så att även cynikern i en tror henne fullt ut.

Hämndlystet rakt på sak

Men Cam kan knyta näven också. I Diane, det senkomna melodistarkt catchy upptemposvaret på Dolly Partons Jolene betonas systerskapet snarare än antipatier och hat mellan frun och den andra kvinnan i en otrohetssituation. Än mer rakt på sak blev sångerskan i hämndlystet stompiga Runaway Train medan humorn tittade fram i becksvart tragikomiska bluegrasscovern Echo Mountain.

Vemodigt vackert

Fast med detta sagt; det är svårt att inte gå tillbaka där vi började, nämligen till de vemodiga alsterna. Cam är i sitt esse varje gång hon söker sig åt det sorgsna hållet, något tidigare nämnda genombrottshiten Burning House utgjorde en påtaglig påminnelse om där i Vegas lilla salong. Vackrare än så här blev det aldrig, vilket inte vill säga lite.

Talang och sympatisk attityd

Det behöver väl inte påpekas att jag är minst sagt imponerad över vad Cam bjöd på denna kväll. Finns det någon rättvisa här i världen tillhör hon toppskiktet i countryvärlden inom några år. Hon har ju trots allt det mesta, inklusive karisman, en uttrycksfull röst med resurser, genuiniteten och en sprudlande sympatisk attityd. Samt icke att förglömma talangen rent allmänt, och mer än så kan man faktiskt inte önska sig.

Skriven 2018-09-18

Skriv ut sidan

Våra partners