TENORS OF ROCK, Harrah’s Showroom, Harrah’s Hotel and Casino den 12 juli 2018

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Medverkande: Jimmy Denning, Dai Richards, Gareth Richards, Tommy Sherlock, Jonathan Williams

Tenors of Rock spelas i skrivande stund onsdag-söndag kl. 20.00

Tenors of Rock. Namnet är missvisande. För inte sjutton är denna välsjungande kvintett en rockig variant på alla tiders klassiska supergrupp The Three Tenors med José Carreras, Placido Domingo och Luciano Pavarotti. Sant är dock att de både rockar och försöker ge de klassiska hitsen de tolkar en mer pampig och i alla fall tidvis mer musicalinspirerad inramning.

En given vinnare

Ett perfekt koncept för Las Vegas, såklart. Ett adderat teatraliskt showelement är precis vad som krävs för att få en fast plats bland billboardsen i City of Sin, och den musikaliska grunden av classic rocksnitt är en given vinnare där nu när fansen av denna genre inte sällan nått den mogna medelåldern. Något andra shower, typ Raiding the Rock Vault och Rock of Ages med emfas redan har visat.

Hjälp av klassisk crossover

Samtidigt är jag rätt övertygad att den mer rockorienterade crossovern fått välbehövlig hjälp av den softa gränsöverskridande varianten där mera klassiska akter från Sarah Brightman via Il Divo och Il Volo till instrumentala stråkfantomer som Bond och David Garrett flirtat vilt och lånat från pop och rock både stil- och repertoarmässigt.

Lloyd Webber och Queen

Fast Tenors of Rock andas för all del betydligt mer av så kallad rockopera med musikalinfluenser än klassiska tongångar. Ett bra exempel på detta var Music of the Night. För aldrig ramlade väl gänget så mycket in i Andrew Lloyd Webberland som i denna trogna tolkning.

Bohemian Rhapsody i sin tur var som gjord för musikalformatet redan då det begav sig, men här tar sällskapet denna sång minst ett par steg vidare i detta avseende. Respektfull uppdaterad tolkning med klass, skulle man kunna beteckna tilltaget som.

Rysansvärd stämsång

På andra sidan spektrat flippade britterna ut i en kul mashup av Sweet Child of Mine och Livin’ on a Prayer med barbershopinlsag. På samma sätt avhandlades en synnerligen innerlig version av just Bon Jovis kanske starkaste ballad Bed of Roses. Wow, säger jag bara. Uppbyggnaden hade perfekt fingertoppskänsla och stämsången var inget annat än rysansvärd.

Slickat med kvidande Zeppelinsång

Mer av samma vara följde med Aerosmiths Dream On, och ingen classic rockkavalkad är förstås fullständig utan något med Led Zeppelin. Således blev det både Stairway to Heaven och Whole Lotta Love på ett bräde, och även om nu ”tenorernas” versioner tedde sig en aning mer slickade än originalen, så var det onekligen roligt att höra att deras sång låg tämligen nära Robert Plants omisskännliga kvidande.

Gitarrist lyfter helheten

Värt att notera här är också att utlevande gitarristen Chris Cicchino, känd från i första hand Broadway i sådant som Rock of Ages och The Toxic Avenger Musical lyfte inte bara dessa nummer med sina lika snygga som kaloririka solon, utan även helheten. Denne fingerfärdige man har på sätt och vis en lika stor roll som de fem tenorerna själva. Han är rolig att skåda, och njuter uppenbarligen av att agera så långt fram på scenen som möjligt so ofta det bara går.

Hängivna till hundra procent

Vid det här laget inser säkert de flesta av er som läst så här långt att Tenors of Rock är väl värda att lösa biljett till. I alla fall om den här typen av kaloririk rock faller i smaken även i vanliga fall. För det går aldrig att komma ifrån att kvintetten är såväl proffsig, som hängiven och driven så till den grad att de alltid ger minst hundra procent varje gång. Denna torsdagskväll hade endast sisådär tvåhundra personer sökt sig till Harrah’s Showroom, men inspirationen strålade likväl ut från scenen. Gruppens kärlek till genren gick inte att ta fel på. Åtta år in i den gemensamma karriären lyser alltjämt deras engagemang.

Väl sparsam scenografi

Dock hade jag önskat att de fått chansen att rama in sitt uppträde med aningen mer utanpåverk. Som läget är nu ter sig scenografin väl sparsam och steril. En adderad dos visuellt ögongodis hade gett mer värde för (show)pengarna och förstärkt helhetsintrycket på ett sätt som lyft herrarna till de höjder de faktiskt förtjänar.

Skriven 2018-09-05