GRÄNS

Regi: Ali Abbasi
I rollerna: Eva Melander, Eero Milonoff, Jörgen Thorsson, Sten Ljunggren, Ann Petrén

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-08-31

Ali Abbasis Gräns utsågs i veckan till Sveriges Oscarsbidrag och tilldelades Un Certain Regard under filmfestivalen i Cannes i maj. Filmen kan kanske beskrivas som ett low fantasydrama, det vill säga en berättelse som utspelar sig i vår värld men med vissa övernaturliga element. I detta fall blandas folktro med den trötta och gråa sortens realism.

Huvudkaraktären Tina jobbar som tullare och är minst sagt duktig på sitt yrke. Hon kan lukta sig till smugglare (”det luktar skam, skuld, vrede”), oavsett om de smugglar sprit – eller något helt annat.
Hon är adopterad, ser annorlunda ut än alla andra och har fått höra att det beror på en kromosomavvikelse. Tillsammans med sambon Roland bor hon i ett 70-talsdoftande hus i skogen. Efter jobbet tar hon av sig skorna och går ut i skogen, barfota på mossan, badar naken i en skogssjö. Det må kanske inte vara en lika romantiserad John Bauer-skog men visst finns det vissa likheter mellan Tina och Tuvstarr vid tjärnen. Varken älgar eller rävar räds Tina. Hon har en särskild närhet till naturen, de vilda djuren tycks dras till henne samtidigt som hennes sambos tama rottweilers skäller så fort hon närmar sig. Men medan Tuvstarr är en ljus och vän varelse, ett väsen, är Tina ett troll. Hon har bara inte upptäckt det än.

När den grymtande, stånkande och larvuppfödande Vore dyker upp i hennes liv inser hon så småningom att hon levt i en lögn. Deras relation fördjupas (och leder senare till en i filmvärlden ovanlig men utifrån ett normkritiskt synsätt uppfriskande sexscen) men känns inte så mycket baserad på kärlek som ett uttryck för plötslig frihet och samhörighet.

Det är en både smärtsam och vacker berättelse som Abbasi målar upp utifrån John Ajvide Lindgrens novell med samma namn, från samlingen Pappersväggar. I fokus två troll i en mänsklig värld med allt vad det innebär; utanförskap, att upptäcka vem man är, friheten det för med sig men också tvivlet och slutligen våndan över att tvingas ta ställning till vem man vill vara.

Filmen tar upp allmänmänskliga (och allmänomänskliga) teman med en underliggande politisk touch. En gräns är något som delar av, som håller ute eller håller inne.
Det kan vara en nationsgräns, en inre gräns, en gräns mellan människor. Gränsen mellan det vanliga och det avvikande, främmande. Den gräns vi människor har så svårt att ta oss över.

Dialogen är sparsmakad, fotot dovt, som vore den filmad under den gråaste höstdag. Eva Melander, sminkad till oigenkännlighet, gör en makalös skådespelarinsats under masken. Tina ser hela tiden ut att vilja krypa ut ur sitt eget skinn, eller rättare sagt, få tillåtelse att trivas i det. Även Eero Milonoff är fantastisk. Hans Vore med den utbuktande pannan framkallar obehag och man kan hos honom nästan förnimma en förmultnande andedräkt.
Som parallellhandling utspelar sig ett kriminaldrama, där Tina med sitt luktsinne leder spaningsgruppen in på rätt spår. Upplösningen kommer något för fort, slutet är öppet och inte alla frågor får sina svar. Kanske är det heller inte nödvändigt.
Öppna slut uppmanar till eget tänkande och det finns inga rätt och fel i myter. Ändå önskar jag att filmen hållit sitt dittills makliga tempo, utan snabba klipp och tidshopp.
Trots det är Gräns en fascinerande historia, framvuxen ur Ajvides huvud och skickligt frammejslad av Abbasi.

Som liten fick jag lära mig att troll kunde ta både barn som bortbytingar och lura in folk i berget men det är ingen som sagt att de en dag skulle locka in oss i biograferna.
Jag tror den dagen är kommen.

Av Matilda Arborelius
Skriven 2018-08-13

Skriv ut sidan

Våra partners