THERAPY? – “Vi har aldrig velat vara rockstjärnor”

Therapy? är det före detta undergroundbandet som då det begav sig felaktigt jämfördes med Nirvana av en trendfixerad rockpress, och sålde en miljon exemplar av sin storbolagsdebut. Albumet ifråga, Troublegum blev – skulle det visa sig – en given höjdpunkt både konstnärligt och kommersiellt. För succén gick dessvärre inte att upprepa. Men irländarna har aldrig gett upp, utan både fortsatt turnera flitigt och släppa skivor. Nya albumet Cleave är det femtonde i ordningen, men förmodligen inte det sista även om sångaren Andy Cairns inte tar det för självklart att fortsätta i alla evighet.

Tar det album för album

– Nej, jag tar det nog mer steg för steg, bekräftar han. Med åldern har jag börjat ta det album för album för att se hur det går, något som fungerat bra för oss. Det är min son, fru och bandet som ser till så att jag kan ha musiken i mitt liv. Det är den helheten som gör att jag kan förbli positiv.

Konfrontativt med hård sågning

Den initiala responsen på Cleave är också något som får frontmannen att hålla humöret uppe. Både fans och kritiker har reagerat bra hittills, menar han och utvecklar synen på de sistnämnda.

– Ärligt talat är det aldrig något bra när recensenterna säger att det vi gjort är total skit. Särskilt inte med tanke på hur mycket tid och hjärta vi lägger ner på det här. Det är väldigt konfrontativt. Samtidigt är det så att om fansen gillar något, så kan vi göra så många konserter vi vill och försörja oss på det. Annat var det på nittiotalet, då var musikmagasinen väldigt inflytelserika. Så om NME sade att en skiva var kass sålde den mindre.

Internet underlättar kreativiteten

– Fast oavsett vilket är ni fortfarande tämligen produktiva. Ni verkar inte direkt lida av skrivkramp?

– Nej, inte alls. Vi ägnar oss alltid åt att skriva och spela in på turné. Sedan har jag ett skjul hemma där jag arbetar. Så när min fru är på jobbet går jag bara in där, och de andra gör likadant hemma hos sig. Jag tycker det är rätt lätt att göra ett album idag tack vare internet. Vilket är skönt eftersom jag bor i Cambridge, och de andra två bor norra England och på Irland. Tidigare var vi alltid tvungna att hyra någonting någonstans. Det var väldigt tidsödande.

Återgång till framgångsrecept

Andy beskriver Cleave som Troublegum med en samtida produktion av det tjugoförsta århundradet. Man har helt enkelt gått tillbaka till ett gammalt framgångsrecept där sångerna med Therapy?-mått mätt är ganska catchy. Fullt logiskt återvände trion då också till en gammal samarbetspartner inom producentskrået. Chris Sheldon, som utöver att ha rattat in just Troublegum även arbetat med band som Feeder, Foo Fighters och Gun.

Återkomst för tidig producent

– Initialt ville vi arbeta med Tom Dalgety (Royal Blood, Simple Minds), men så fick han giget att producera Ghosts senaste istället och då kunde han inte säga nej. Det var då vår manager sade “Varför inte pröva med Chris?”. Saken var bara den att han pensionerat sig från att producera, han bara mixar nuförtiden. Men när vi pratade med honom frågade han oss själva. Vi blev såklart väldigt exalterade, Chris är en fantastisk kille och producent. Sedan fick vi mail från andra musiker som undrade hur i helvete det gick till.

Miljonsäljare och hårt partajande

Bandets resa med Chris Sheldon började alltså med Troublegum redan 1994, fortsatte med ett annat album, Semi-Detached 1998, och nu hela tjugo år senare avslutas den måhända med Cleave. När de tidiga framgångarna kommer på tal blir Andy smått nostalgisk. Fast så här i efterhand ser han på samma gång denna tid som ett tveeggat svärd.

– Well, jag gillade ju verkligen Troublegumeran. Vi kom från en liten stad på Irland, och plötsligt sålde vi en miljon skivor och gjorde tre världsturnéer. Vi gick från att spela på klubbar för 150 personer till att spela på stora arenor och festivaler. Men sedan började jag partaja för hårt, dricka för mycket och ta för många droger. Jag brände ut mig. Men utöver det blev folk omkring oss giriga. De ville släppa en ny platta snabbt, och den lät inte precis som Troublegum. Så folk som precis börjat gilla oss hatade den. Vi förlorade halva vår bas av fans då.

Ingen gråt över spilld mjölk

Andy förklarar nedgången med att bandet gjorde ett par skivor som inte gillades av mainstreamfolket, varpå de öppnade dörrarna stängdes. Så enkelt var det. Men Andy tycks inte gråta över spilld mjölk.

– Vi kommer aldrig att bli lika stora som Foo Fighters och Metallica, och när vi väl insåg det bestämde vi oss för att vara väldigt glada för det vi har här i livet. Fast samtidigt tror jag andra band i samma position hade splittrats.

Inga rockstjärnor

– Varför klarade ni att hålla ihop när det krisade då?

– När vi pratade om det här förr, så förklarade vi det med vi aldrig ville vara rockstjärnor, och att vi inte kunde se varandra göra något annat än att spela musik. Om vi hade velat velat vara kändisar hade vi försökt bli skådespelare eller programledare, men vi gillar att repa, skriva sånger och spela live. Vår publik är briljant och deras lojalitet är fantastisk, men även när det bara är vi tre i ett rum är det en otrolig grej.

Inget att förlora längre

– Nästa år har du och din basist Michael McKeegan hållit ihop i trettio år. Hur ser du på livet med Therapy? nuförtiden? Är det lika roligt som när ni började en gång i tiden?

– Jag njuter faktiskt mer nu. Det gjorde jag i början också, men nu har vi ingenting att förlora längre. Den värsta tiden var mellan 1994-1999. Då var det väldigt viktigt för andra människor att vi blev större. Skivbolaget investerade hundratusentals dollar i oss, och de pengarna förväntade de sig såklart få tillbaka. Men nu gör vi allting på vårt eget sått, och det har gjort livet mycket lättare.

Skriven 2018-08-20

Skriv ut sidan