GRAVEYARD, Stora Scenen, Stortorget den 16 augusti (Malmöfestivalen 2018)

De är såväl rosade som hyggligt framgångsrika och präktigt retroosande, men Graveyard säger sig vilja något mer. De vill inte bara vara duktiga uttolkare av sjuttiotalets classic rock i rakt nedstigande led från Black Sabbath, Led Zeppelin och Fleetwood Mac i dess tidigaste brittiska bluesinkarnaton innan de blev västkustrock med Lindsey Buckingham och Stevie Nicks.

Vill bidraga till musikhistorien

Istället är ambitionen att bidraga med något till musikhistorien. Det är därför de inte sjunger om trollkarlar och drakar utan försöker inkludera annat i mixen, typ elektronisk psykedelia, ökenblues och svensk jazz, och det är inte bara jag som tolkar det så. Det är bandmedlemmarna själva som uttryckt detta för några år sedan.

Andas tungt sextio- och sjuttiotal

Samtidigt är det förstås inte så att kvartetten på något sätt uppfinner hjulet på nytt. Det kunde alla på plats på Stortorget själva se denna tidiga kväll. En låt som Ain’t Fit to Live Here fungerade som ett utmärkt exempel på detta. Vi talar typiska representant för deras repertoar om något. Den flumpräglade sången, det efterhängsna riffandet och det bluesiga groovet andades sent tungt sextio- och sjuttiotal rakt igenom.

Inte särskilt stora kontraster

Samtidigt är det i detaljerna sällskapet står ut, och förvandlas till mer än old schoolband. Det är där fräschören kommer in i bilden. Sägs det i alla fall. Själv skulle jag dock vilja påstå att kontrasterna och skillnaderna jämfört med originalen kanske inte är så stora som herrarna själva vill göra gällande.

Levererar med given ackuratess

Men visst, någonstans låter göteborgarna ändå vitala.Slow Motion Countdown var ett gott exempel på det. Samma sak kan sägas även om Please Don’t – med sitt envisa riffande och galopperande trummor. En sång hämtad från vårens albumrelease Peace, för övrigt.

Fast i Graveyards genre handlar det förstås mycket om känsla och groove, och i det avseendet levererar gänget med given ackuratess. Fast någonstans verkar kvartetten kanske ändå mer disciplinerade än vad förebilderna var då det begav sig. De ger sig i alla fall inte ut på några spontana improvisationsresor. Istället är det precisa rytmiska övningar med gitarrinpass och dito figurer som gäller. Vilket på sitt sätt bara är logiskt eftersom bandet också har sina rötter I proggrocken.

Ingen publikkontakt och flams

Lika logiskt som att det här är ett skickligt band, som kan sina förebilder på sina fem fingrar för övrigt. Dock vet jag inte om de är så överdrivet roliga att skåda live. Det är mycket stillastående med absolut fokus på musiken utan publikkontakt och annat flams. Vilket förstås är beundransvärt på ett sätt. Samtidigt finns det en medelväg i detta avseende. Det kanske kunde vara en god idé vid närmare eftertanke.

Foto: Michael Lindström

Skriven 2018-08-16

Skriv ut sidan