INFERNO: THE FIRE SPECTACULAR, The Paris Theater, Paris Hotel and Casino, Las Vegas den 7 juli 2018

Medverkande: Joe Labero, The Fuel Girls, Ronnie Nilsson

Lars Bengt Roland Johansson alias Joe Labero har nått sina drömmars mål; ett fast tvåårsengagemang i Las Vegas. Mer än välförtjänt, förstås med tanke på den långa karriär han haft. Allt började när han fick en trollerilåda vid tolv års ålder. Därefter har den numera 55-årige magikern aldrig sett tillbaka. Om något har han så att säga ”paid his dues”, och nu är alltså målet nått.

Stolt och snopen

Det är alltså inte utan att man är stolt över honom. För tanken svindlar onekligen. Jag menar, en svensk med egen show i världens nöjesmecka. Det har väl aldrig hänt tidigare. Eller det har det nog. Såvitt jag kommer ihåg från min unga ålder fanns det en akrobatgrupp med slapsticksnubblande och dito ramlande som specialitet redan på sjuttiotalet där, men sedan dess har det varit tunt. Därför kändes det onekligen lite snopet när det basunerades ut för ett par veckor sedan att det roliga är slut redan. Över hundra planerade föreställningar har ställts in. Istället drar Labero nu med familjen, och tar med paketet till spelparadiset Macao i Kina.

Tilltalande koncept

Synd och skam, tycker i alla fall jag. För även om det kinesiska engagemanget förmodligen ger smålänningen minst lika mycket pengar, så vore det synd att påstå att det ger samma höga profil. Fast med detta sagt, en alldeles lyckad show vore det synd att påstå att Inferno är. Konceptet är för all del tilltalande, ingen annan i Las Vegas nyttjar eld i så hög utsträckning som denna uppsättning gjorde sisådär totalt 130 kvällar i The Paris Theatre.

Eldfängda amazoner

Det bör dock påpekas att de eldfängda inslagen i hög utsträckning sköts av The Fuel Girls, ett gäng lättklädda amazoner, som inte sällan dansande jonglerar, kastar och/eller svingar diverse föremål, inklusive piskor, ringar, svärd och – varför inte – ett paraply. Allt med eldflammorna i nära fokus förstås.

Bad i bensin

Labero är således inte ensam stjärna i Inferno. Istället delar han på gracerna med de fyra brittiskorna och en lätt hunsad lustigkurre vid namn Animal, alias en viss Ronnie Nilsson. Sistnämnde tar vid något tillfälle ett bad i bensin, som flickorna sätter eld på. Vad ska man egentligen säga om det. Kanske That’s Entertainment folks, det verkar vara en passande kommentar.

Suktande och tröttsamt kroppsspråk

Magikern själv då? Tja, kännare av Labero sedan tidigare lär ha känt sig hemma. Både vad gäller maner och tricks. Min bättre hälft, som också fanns på plats med mig i The Paris Theater denna kväll har faktiskt avnjutit honom i hans gröna ungdom, och hon deklarerade med visst stönande i rösten att inte så mycket förändrats sedan dess. Vad betyder då detta i klartext, undrar måhända vän av ordning. Tja, bland annat att Labero har ett lite tröttsamt kroppsspråk där suktandet efter jubel inte sällan överdrivs. Frågan ”Hur många gånger ska folk egentligen applådera efter varje nummer?” blev relevant när magikern skuttade fram till tre, fyra olika delar av scenkanten varje gång han utfört något magiskt.

Stark svensk brytning

Således blev det också lite fånigt ibland med allt pockande. Toppnamn som David Copperfield och Chris Angel håller inte på så här, så varför då Labero? Sedan måste jag också säga att försöken till att skämta till det inte heller alltid funkade. Att göra sig smålustig på publikens bekostnad är inte roligt.

För egen del blev jag även förvånad över hans väldigt svenska brytning i engelskan. Mannen har trots allt spenderat väldigt mycket tid utomlands, inklusive flera år i Australien. Därmed skulle man kunna tro att språket förfinats, men icke sa nicke.

Hyggligt tidlöst trolleri

Fast nog med gnäll nu. För jag ska trots allt medge att mannen levererade hyggligt vad gäller själva hantverket. Även om det för all del långt ifrån alltid kan karaktäriseras som färskt. Typ det sedvanliga korttricket med en cool twist eller det klassiska såga-itu-kvinnan-numret. Vi talar alltså hyggligt effektivt tidlöst trolleri, trots allt. Bäst och mest iögonfallande var emellertid den upphottade varianten på det klassiska tvångs-tröje-numret och avslutningen då magikern sögs in i en jättefläkt. Eller för delen kvinnan som till synes bara passerade igenom ”chefens” kropp.

Nedtoning och förnyelse

Fantastiskt, var det här dock inte, och som antyda här ovan, definitivt inte överdrivet fräscht vad gäller själva magin. Man har sett det förr, verkar inte minst amatörkritikerna på Yelp tycka, och jag håller med både dem och frun. Samma sak vad gäller huvudpersonens maner och timing. I rättvisans namn är denna kritik delad, men receptet för större framgång vore nog i Laberos fall att tona ner sig själv, och förnya sin akt med lite fräscha nummer.

Huruvida han lyder detta råd återstår dock att se. För Inferno är som sagt ett minne blott i Las Vegas. Den som önskar se showen får istället vänta tills den drar igång i Macao istället. Vad det lider.

Skriven 2018-08-10

Skriv ut sidan