JUSTIN TIMBERLAKE, Royal Arena, Köpenhamn den 4 augusti 2018

Justin Timberlake tillbaka i Köpenham. Fyra år efter senaste besöket i ett knökfullt Parken äntrade han alltjämt någorlunda nya paradarenan Royal Arena första utsålda kvällen av två i lördags. Allt går fortfarande som smort för den forne pojkbanssångaren, således. Det enda som hänt sedan sist är väl att Hollywoodkarriären fortsatt i jämn takt och att han släppt sitt första album på fem år, betitlat Man of the Woods.

Påkostad mastodontshow

Så för tillfället är det av allt att döma musiken som prioriteras, och sångaren sparar inte på vare sig krutet eller pengarna. Det här är nämligen en lika massiv som påkostad mastodontshow man bjuds på. Bara scenbygget är värt ett kapitel för sig. Stilrenhet och elegans har förvisso kommit i första hand, snarare än glittrigt utanpåverk, men jag har likväl aldrig sett ett scengolv likt detta som snirklade sig rakt igenom hela publikhavet för största möjliga publikkontakt. Allt för intimiteten, skulle man kunna säga. De som sedan råkade vara VIP-are kunde till och med ta en drink i någon av de två barerna som placerats längs med och i direkt anslutning till detta bygge om andan föll på. Bara en sådan sak.

En kaloririk ljusshow med laser, typ Def Leppard kring 1993 fanns också till hands vid väl valda tillfällen, liksom en fantasifull anordning á la videoskärm, som verkligen satte avtryck och fick en att höja på ögonbrynen.

Fullfjädrad entertainer

Lägg därtill att sex dansare, fyra körsångare och hela elva musiker backade stjärnan, så förstår var och en att den där valutan för pengarna levererades med emfas. Om inte annat var förutsättningarna goda om Timberlake själv levde upp till sitt goda rykte, som vi blivit vana vid, och visst gjorde han det. Ärligt talat hade jag blivit förvånad om så inte blivit fallet. Den före detta N´Syncvokalisten är sedan rätt länge en fullfjädrad entertainer, som behärskar det som krävs för att platsa i det fack där världsstjärnorna lever och verkar.

Diskopopig Jackorökare

Inte minst är han en sång- och en dansman i samma tradition som Michael Jackson utan att direkt ha samma karisma som han. Ibland till och med lät trettiosjuåringen som Jacko denna kväll. Som i till exempel Midnight Summer Jam, en diskopopig rökare, som mest gav association till något osläppt från Jacksons arkiv från skarven mellan sjuttio- och åttiotal.

Association till snitsiga kostymer

Andra referenser saknades inte heller. Old schoolsouliga Senorita med sitt gammaldags orgelsound gav associationer till en tidig Stevie Wonder, och någonstans gick det heller inte att skaka av sig känslan att hiten Rock Your Body mest bara är en slags moderniserad variant på en sådan där sång otaliga snitsigt kostymklädda svarta grupper släppte i parti och minut då det begav sig för trettiofem, fyrtio år sedan. Med detta vill jag inte antyda att Timberlake är en plagiatör. Det vore orättvist. Att kalla honom duktig förvaltare vore nog mer rättvist. Särskilt som jag faktiskt uppskattar när han gör den här typen av sånger där de gamla traditionerna bärs med stolthet.

Mesta och bästa poplåten

Ytterligare höjdpunkter denna afton var självklarheter som sakralt färgade klassikern Cry Me a River och efterföljande Mirrors, kvällen kanske mesta och bästa poplåt. Ärligt talat kan jag sakna den här sidan av sångaren ibland. Den minimalistiska funken i all ära, sådant som SexyBack må vinna i längden, men överdrivet melodiösa är inte den här typen av nummer. Därför vågar jag mig på att svära i kyrkan. Hur vore det om han blev lite nostalgisk och slängde in några N´Synclåtar i smeten också?

Tidvis onyanserad ljudbild

Fast det kommer förstås aldrig att hända. Vad som däremot dessvärre inträffade på Royal Arena var att ljudbilden tidvis tedde sig långt ifrån nyanserad. En fullmatad helhet är för all del ofta det givna resultatet av ett väl tilltaget band, men då gäller det också att rätt musiker håller igen vid rätt tillfälle. Så skedde dock inte alltid. Sådana saker som vanligtvis ganska avskalade LoveStoned och electrospäckade My Love var knappast till sin fördel denna kväll.

Välförtjänt stjärnstatus

Fast även solen har som bekant sina fläckar, så man ska väl inte gnälla alltför mycket. För som helhet var det här oavsett vilken en kväll att minnas. Timberlake bekräftade åter att stjärnstatusen är välförtjänt, och långt ifrån någon tillfällighet. Hängivenheten lyste som alltid igenom i denna show, det fanns all anledning att tro att allt var genomtänkt och välrepeterat in i minsta detalj. Sedan fanns det för all del inslag som kan diskuteras, sångarens långrandiga utdelande av shots till sina dansare under Drink You Away kunde till exempel lätt avpolletterats. Men till större delen var det här likväl en av årets bästa konsertupplevelser. Det råder det faktiskt inget som helst tvivel om.

Skriven 2018-08-05

Skriv ut sidan

Våra partners