DON’T WORRY, HE WON’T GET FAR ON FOOT

Regi: Gus Van Sant
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Jonah Hill, Rooney Mara, Jack Black, Udo Kier

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2018-08-03

Avdelningen för filmer med en lång, engelsk titel, som är fullkomligt hopplös att komma ihåg.

DON’T WORRY, HE WON’T GET FAR ON FOOT är Gus Van Sants nya film. Det var ett bra tag sedan jag såg en film av Gus Van Sant – trodde jag. När jag satte mig ner för att skriva den här texten trodde jag att jag inte att jag sett något av honom sedan LAST DAYS, vilken jag såg i Cannes 2005. Det var en irriterande, pretentiös och ful film. Efter pressvisningen sa två kollegor, båda betydligt yngre än jag, “Oj, vad snygg den var!”. Jo, numera är ju fult det nya snyggt.

Men – jag hade fel! För fem år sedan såg- och recenserade jag en film som heter PROMISED LAND. Jag har inga som helst minnen av denna film. Jag ögnade igenom min recension, men jag minns den bara ytterst vagt.

De flesta associerar nog Gus Van Sant med filmer som PÅ DRIFT MOT IDAHO och WILL HUNTING. Själv tänker jag främst på den bisarra kalasfloppen EVEN COWGIRLS GET THE BLUES (den i vilken Uma Thurman har jättetummar) och den märkliga, fullkomligt onödiga nyinspelningen av PSYCHO. Nu ser jag att det visst var Van Sant som gjorde TILL VARJE PRIS, som jag minns att jag gillade när jag såg den 1995.

DON’T WORRY, HE WON’T GET FAR ON FOOT är en film om skämttecknaren John Callahan. Jag har ingen relation alls till Callahan – inte mer än att jag känner igen hans namn och stil; jag har sett hans teckningar i amerikanska tidskrifter. Men det är allt. Jag visste absolut ingenting om John Callahan, jag visste inte att han var rullstolsburen, alkoholist, och att han dog 2010.

Den här filmen bygger på en bok av Callahan och skildrar hans liv. Eftersom han alltså var skämttecknare hade jag såklart förväntat mig en film om hans karriär som just skämttecknare. Men där sket jag mig allt på tummen. Endast filmens sista halvtimme ägnas åt tecknarkarriären. Först får vi en och en halv timme alkoholism, rullstolar och terapisamtal.

Merparten av filmen utspelar sig under tidigt 1980-tal. Kronologin är uppbruten, och Van Sant hoppar vilt mellan den rullstolsburne Callahans samtal med en grupp anonyma alkoholister, och den spritindränkta tillvaron före bilolyckan som såg till att Callahan hamnade i rullstol, samt ett föredrag han håller som framgångsrik men kontroversiell skämttecknare.

Joaquin Phoenix spelar John Callahan; iförd röd peruk ser Phoenix nästan ut som Robin Williams’ onde bror. Han är inte speciellt sympatisk, Callahan. Tvärtom är han rätt osympatisk. Han hävdade att han drack eftersom hans biologiska mor adopterade bort honom, och uppväxten var hemsk. Men även flera av de övriga rollfigurerna är osympatiska. En närmast oigenkännlig Jonah Hill spelar den rike, homosexuelle ledaren för AA-samtalen. Udo Kier gör förresten en av de övriga alkoholisterna, och det är ju trevligt. Jack Black gestaltar killen som festade med Callahan och som på fyllan körde bilen som kraschade.

Den enda som sprider ljus och värme, är Rooney Mara, som spelar den svenska flygvärdinnan Annu. Den söta Mara ser verkligen svensk ut, men brytningen hon lagt sig till med låter mest … isländsk? Scenerna med Annu, i synnerhet hennes första uppdykande, är rätt märkliga. Men även flera andra scener och händelser är märkliga. Jag vet inte om det är ett konstnärligt grepp, eller om Gus Van Sant misslyckats med dessa scener.

Självklart hade jag hellre sett att filmen handlade om det som intresserar mig – nämligen Callahans karriär som skämttecknare. Nu är det istället ett ganska mörkt drama om alkoholism, rehabilitering, och utdrivning av inre demoner. DON’T WORRY, HE WON’T GET FAR ON FOOT lämnade mig förhållandevis likgiltig.

Skriven 2018-08-02

Skriv ut sidan