BERGMAN – ETT ÅR, ETT LIV

Regi: Jane Magnusson
Dokumentär med Ingmar Bergman, Suzanne Osten, Liv Ullman, Barbara Streisand

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-07-13

Ingmar Bergman hade fyllt 100 år i morgon och det är inte svårt att tänka sej omfånget på hyllningarna om han fortfarande levat men givetvis inte verkat. Givetvis är han även från det stora okända han alltid fruktade som som gick som en röd tråd genom de flesta av hans filmer föremålet för hovbugningar i tv, böcker, filmfestivaler m.m under rådande vecka.

Alla filmintresserade på världskartan har en relation till Ingmar Bergman i någon form om det gäller hans livsgärning i allmänhet men givetvis filmer i synnerhet. Alla som jobbat med Bergman eller haft någon relation med honom har ett minne för livet. När jag pratade med Liv Ullman i Hollywood 1973 och hon jobbade med Gene Kelly i 40 Karat var det mest Bergman och Viskningar och rop som de skulle sälja i Cannes hon ville tala om.

Jane Magnusson har valt att sätta ett visst år 1957 i fokus eftersom det var Bergmans mest produktiva år med Smultronstället och Det sjunde inseglet på repertoaren plus några radio och tv pjäser. TV var nytt men passade Bergman perfekt därför att han kunde ta närbilder och få fram nya dimensioner på sina karaktärer. Analyser på Bergmans filmer har ju knappast nyhetens behag men det har djupdykningarna i hans mörkaste skrymslen där demonerna frodades och som icke sällan kunde vara en nattmara för omgivningen. Spolningen av regissören Thorsten Flinck som han ansåg hade förstört hans “baby” från 1957 Peer Gynt är knappast en provkarta på tolerans och acceptans för att nya tider och en ny generation knackade på dörren på Dramaten.

Intressant är också den aldrig visade intervjun (som Ingmar satte stopp för) med brodern Dag Bergman som rätade ut några frågetecken med sin brors hågkomster. Många kända ansikten lovordar självfallet geniet och när Barbara Streisand korkar upp champagne för någon annan än sej själv får man ett kvitto på vår demonregissörs status i filmvärlden.

Jag upplever Jane Magnussons film som en av de mera lyckade Ingmar Bergman biografierna därför att han lyckas förmedla myntets bägge sidor. Bakom kameran lyste Ingmar Bergman som ett pelarhelgon från Malmö till Hollywood men framför var han högst mänsklig både i sina relationer till kvinnor och med sympatier till det växande nazistpartiet i 30 talets Tyskland. När alla dessa pusselbitar fallit på plats är bilden av en av de mest fascinerande människor som trampat svensk jord fulländad.

Skriven 2018-07-11

Skriv ut sidan