SWEDEN ROCK 2018, dag 4 (lördagen den 9 juni) med bland andra CRASH DIET, THE 69 EYES, STEELHEART, LACUNA COIL, TARJA, YES featuring ARW och JUDAS PRIEST

Svensk sleaze och finsk got fick inleda festivalens sista dag. En början så god som något, tycker åtminstone jag. Särskilt som vi talar premiärgig för mig i båda fallen. Vad gäller Stockholmska Crash Diet, så har de inte alltid haft det så lätt, men med nye och tillika fjärde(!) sångaren Gabriel Keyes har de så smått börjat göra livecomeback under året. Vilket är välkommet. Särskilt som lördagens tidiga gig bådade tämligen gott inför framtiden. Och säga vad man vill, men stockholmarna är goda förvaltare av sin genre, något bitar som  inledande Tikket, refrängstarka Riot in Everyone och Queen Obscene – tillägnad alla “brudar” i publiken utgjorde goda bevis på.

Finska gotare lyste

The 69 Eyes är superstars hemma i Finland, men har aldrig lyckats få till något som liknats vid ett vettigt break utanför hemlandet med undantag gör lägre listplaceringar i den tysktalande delen av Europa. Synd, tycker åtminstone jag. Det här är ett duktigt band som tar både melodierna och sitt gotiska mörkerseende på allvar. På 4Sound Stage lyste sådant som inledande Devils, Perfect Skin och Gothic Girl. Dessutom kan det vara värt att påpeka att ständige frontmannen Archzie har en skön mörk David Bowieliknande röst i Sisters of Mercyanda, som passar repertoaren som handsken.

Wilmer X gjorde comeback

Värt att påpeka är att samtidigt med finnarnas försök att framhäva sitt inre mörker I det strålande solskenet, gjorde Wilmer X comeback efter sju år och tillika sin tusende spelning på största scenen. Hann se och höra inledningen med en stark Hon är ihop med en insekt, men sedan blev det finsk got för hela slanten den närmaste timmen.

Lite senare på eftermiddagen samtidigt på olika scener blev det glamrock med slitstarka Slade, respektive taktfast metal med technobeat. Tralliga Run Runaway och Far Far Away i gedigna versioner med de förstnämnda samt en catchy Same Old Song med Peter Tägtgren och gänget hann avnjutas innan det bar iväg mot nya djärva (nåja) mål på området.

Trist besvikelse med hårband

Detta med djärva mål innebar rent praktiskt det samma som Festivalscenen och Steelheart. En spelning jag hade vissa förväntningar på om nu sanningen ska fram. Dessvärre grusades förhoppningarna relativt omgående. Amerikanerna kom fram en gång i tiden i egenskap av hårfagert metalband, men av detta märktes inte mycket denna eftermiddag. Istället bjöds man framförallt på steril heavy metal, typ Livin’ the Life eller okänsliga bluesgroove á la Cabernet. Just när man inte trodde det kunde bli tristare blev det ett trumsolo, som ovälkommen grädde på det sura moset dessutom. Ett föredömligt kort sådant förvisso, men ändå.

Summa summarum talar vi om besvikelse fullt i klass med Wingers insats på samma scen för ett antal år sedan. De slarvade också bort sina möjligheter att göra ett minnesvärt gig på samma vis.

Stratovarius pålitligheten själv

Institutionen Stratovarius svek dock inte. Kvintetten bjöd som alltid på kvalitetsstämplad powermetal denna sista festivaldag. Det spelar liksom ingen större roll att chefsdesignern Timo Tolkki sedan länge inte finns med i laguppställningen längre, det här är ett band som är pålitligheten själv vare sig de nu spelar klämmigt uppspeedade saker som Forever Free och My Eternal Dream eller lite lugnare alster, typ A Million Light Years Away. Sedan uppskattar jag de genomarbetade keyboardarrangemangen, signerade klaviaturspelaren Jens Johansson. Inte minst denna kväll adderade han onekligen några extra grader klass till anrättningen man serverades på Sweden Stage.

Dagens utropstecken

Halvvägs igenom finnarnas gig avlägsnade jag mig dock likväl till Lacuna Coils spelning på Rock Stage, som pågick samtidigt. Nyfikenheten bjöd mig att reprisera min dittills enda konsert med dem på KB i Malmö för ett antal år sedan. Då upplevde jag italienarna som onödigt snåriga och svårtillgängliga, men de trettio minuter jag spenderade med dem nu fick mig att ändra uppfattning. 

Visst, kvintetten är alltjämt – i alla fall tidvis – steget hårdare och mer arty jämfört med kollegorna i gotsfären, men jag upplever att de hittat en balans som säger att det ena goda inte behöver utesluta det andra, och för varje growlande inslag drar kvintetten iväg i alla fall tre för sammanhanget närmast hittiga nummer. 

Karismatisk Scabbia

Som denna kväll då sådant som uppbyggliga Army Inside, covern på Depeche Modes Enjoy the Silence och avslutande Nothing Stands in Our Way med rätta fick publiken att tända till. Som alltid bidrog sångerskan Christina Scabbia med inte så lite inlevelse och passion. Vilket kan vara värt att påminna om. För med en mindre duktig och karismatisk frontkvinna hade Lacuna Coil troligen aldrig nått dit de är idag.

Beundransvärda Tarja

Så över till en annan, men relativt nära besläktad rockgudinna. Det är naturligtvis Tarja som åsyftas. En kvinna jag beundrar, för övrigt. För man ska ha klart för sig att hon inte hade det så lätt efter att ha blivit kickad av sina bandkollegor i Nightwish en gång i tiden. Att bygga upp en solokarriär visade sig vara tämligen svårt. Jag minns alltjämt när hon fick flytta en spelning på Köpenhamns Stora Vega till den lilla salongen på grund av mager biljettåtgång. Men sångerskan “soldiered on”, som det heter, och idag ter sig hennes situation solid.

Stark show

Ordentligt solitt var också hennes spelning denna afton. Försedd med ett till synes nytt självförtroende präglad av en ny avslappnad känsla för metalgenrens kroppsspråk genomförde hon en stark och underhållande show i gott tempo. Tidigare har jag upplevt det som att hennes klassiskt skolade jag inte varit helt bekväm med sitt rockande alter ego, men i lördags verkade finskan njuta i fulla drag. Leendena var många medan hon gjorde sitt bästa för att förföra den stora publiken framför Rock Stage.

Anammar sitt klassiska ursprung

Musikaliskt dominerade givetvis det egna materialet, och med tanke på detta kunde man om inte annat konstatera att Tarja på egen hand anammar mer av sitt klassiska ursprung även när symfonisk metal står på menyn. Sådant som Innocence och inte minst kvällens kanske vackraste sång Love to Hate var påtagliga exempel på detta. Fast det blev faktiskt några nummer från Nightwishtiden också, och covern på Gary Moore-/Phil Lynottklassikern Over the Hills and Far Away var förstås ett givet sätt att “go out with a bang”. 

Fortsatt auktoritet med Halford

På tal om just detta. Att Judas Priest i egenskap av headliners skulle avsluta hela festivalen med imaginära pukor och trumpeter var förstås en given tanke. Men att gå hela vägen vad gäller minsta motståndets lag är aldrig aktuellt. Deras sångkatalog är späckad med säkra kort, men det var föga förvånande först i den senare delen av konserten som de mest typiska guldkornen avverkades. Då kom såväl You’ve Got Another Thing Comin’ och Hell Bent for Leather som Painkiller och allra sist Living After Midnight.

Annars kunde man konstatera att Rob Halford fortsätter ha auktoriteten i behåll på ett sätt som stackars Ozzy Osbourna inte ens skulle kunna drömma om i dagens läge. Och kanske är det här bara inbillning, men lät inte combon inte både tyngre och hårdare än vid förra Sweden Rockbesöket?

Yes i trovärdig upplaga

Också gjorde en av proggens giganter entré på största scenen innan Judas Priest avslutade festivalen. Jag talar förstås om Yes. Bandet har haft hur många inkarnationer som helst, men den nu aktuella centrerad kring sångaren Ian Anderson, gitarristen Trevor Rabin och klaviaturspelaren Rick Wakeman är väl en av de mest trovärdiga.

Fast oavsett vilket är jag ju inte någon större fantast av den här genren. Här talar vi liksom inte sällan komplext in absurdum med diverse solon som pågår alldeles för länge. Dessutom är jag för mycket av melodimänniska för att uppskatta de oförutsägbara vändningarna särskilt länge. Men med detta sagt, det är klart att det här var en bra bokning, och någonstans var det roligt att se dessa legendariska gubbs åtminstone en gång. Särskilt när de av allt att döma fortfarande är vid full vigör.

Musikalisk leverans

Repertoaren då? Well, enligt ovannämnde Wakeman var det tänkt att de softaste kompositionerna skulle skippas, men And You And I bekräftade knappast det påståendet. Däremot tillhörde Changes definitivt det popigaste raka på setlistan medan Owner of a Lonely Heart utgjorde en påminnelse om att även ett proggband kunde få en megahit om de bara befann sig på rätt tid och plats. Sedan behöver det väl inte påminnas om att herrarna levererade musikaliskt. Å andra sidan kan jag tänka mig att kännare skulle kunna ge betydligt mer nyanserade omdömen än så om det som bjöds.

Foto: Michael Lindström

Setlist

Skriven 2018-06-09

Skriv ut sidan