SWEDEN ROCK 2018, dag 3 (fredagen den 8 juni) med bland andra VIXEN, MADAM X, THE DARKNESS, HEAVY LOAD och OZZY OSBOURNE

Efter torsdagens Iron Maidenhysteri hade det blivit dags för dagen O, det vill säga Ozzy Osbourne. Den nu pågående turnén med Black Sabbathvokalisteen solokvist ska enligt uppgift bli hans sista, så det är klart att detta Sweden Rockgig kändes vemodigt redan på förhand. Fast innan det blev dags för tack och Ozzyfarväl fanns en hel del annat på programmet. Redan innan lunchtid äntrade till exempel danska Junkyard Drive 4Sound Stage. Vid ankomst till festivalområdet kunde danskarnas tidlösa hårdrockssound skönjas på avstånd, och det lät inte alls så tokigt.

Stark hitkavalkad med Vixen

En stund senare hade det blivit dags för ett av få kvinnliga band inom den melodiösa hårdrocken. Det är naturligtvis Vixen som åsyftas, och de som förväntade sig en hitkavalkad blev förstås hörsammande. För det är liksom ett faktum att även de sånger ur katalogen, som inte var hits då det begav sig låter som sådana. Typ refrängstarka Love Made Me. Eller varför inte upptempodängan Streets in Paradise, som kanske rockade mest detta set. Utöver de redan certifierade listklättrarna då, som sagt, däribland How Much Love, Cryin’ och tjusiga powerballaden Love is a Killer som tillägnades avlidna gitarristen och grundaren Jan Kuehnemund. 

Summa summarum talar vi riktigt trevlig nostalgistund här, men de numera mogna kvinnorna agerade med både stil och värdighet, och gjorde ett trovärdigt intryck, som skvallrade om seriös nysatsning på bandet.

Underhållande utan direkt ringrost

Något liknande skulle kunna sägas om Madam X, och det är inte bara för att Vixens lika skickliga som coola trummis Roxy Petrucci återfinns även här. Det var till och med så att hennes karriär började i förstnämnda band även om man aldrig lyckades slå igenom. Kontroversiella blev de dock, och då inte bara för sin provocerande singel High in High School

Allt dog emellertid ut någon gång i slutet på åttiotalet, men sedan 2013 är originalsättningen tillbaka. Förra året släppte de till och med sin andra skiva Monstrocity. Efter mycket om och men, får man väl säga. Debuten We Reserve the Right kom trots allt redan 1984. Någon direkt ringrost kunde emellertid trots detta inte skönjas på Sweden Stage. Istället var det här överlag ett tämligen underhållande set där gammalt och nytt blandades relativt jämt. Bland favoriterna märktes bland annat metalsleziga Big Rock Rolls Heavy, speedade Stand Up and Fight och förstås High in High School, som denna dag inte alldeles överraskande blev till en präktigt trevlig allsångsdänga.

Tidiga verk med klassikerpotential

The Darkness egna mix av glam- och hårfager hårdrock knockade världen 2003 när albumet Permission to Land såg dagens ljus. Med rätta, tycker i alla fall jag. Både detta verk och uppföljaren One Way Ticket to Hell…and Back var riktigt starka verk, med – faktiskt – klassikerpotential. Nu femton år efter debuten har väl nyhetens behag kanske börjat flagna något, men jag uppskattar fortfarande kvartettens over the topestetik, Justin Hawkins färgglada kroppsstrumpa och guldskor denna kväll hade Freddie Mercury bara älskat.

Förlorade dimensioner och kalorier

Rent musikaliskt håller kvartetten också mycket riktigt fast vid sina rötter, vilket är tacknämligt. I The Darkness värld är och ska mindre sällan vara mer. Snarare tvärtom fullt ut. Sångerna målas med breda penseldrag, snarare än med smala nyanserade diton. Därför undrade jag smått konfunderat varför de inte begagnade sig av en keyboardist denna heta eftermiddag. För någonstans tedde det sig ganska uppenbart att sångerna överlag vare sig det nu handlade om mer ösiga saker, typ Give It Up och Stuck In a Rut eller en fet ballad, som Love Is Only a Feeling förlorade både dimensioner och välbehövliga kalorier i ljudbilden behövt något mer. Ett avskalat sound passar liksom inte bandet riktigt hur mycket än frontmannen briljerar med sin falsettröst. Vem vet, det är kanske till och med så att hans pipa behöver vävas in i ett smekande fylligt lager för att komma bäst till sin rätt.

Smattrande metal med Stone Sour

Stone Sour och dess sångare Corey Taylor å sin sida kan ibland anamma sin mjukare sida, och snegla på samma traditioner som John Mellencamp och Tom Petty tidigt var frontfigurer för. Men så särskilt ofta är det inte. Vilket man påmindes om denna tidiga fredagskväll. Inte sällan handlade det om tämligen svettigt effektiv och smattrande metal även om melodiösa refränger allt som oftast medföljde paketet. Intensivt, var ordet.

Om Stone Sour representerade nya stilar och tider, så var hyfsat nybildade Inglorious och legendarerna i Uriah Heep sannerligen planterade i förgångna tider med sina tongångar. Båda avnjöts dock bara i all hast på avstånd, men det som kunde höras gav i alla fall ett gott intryck.

Senkommen comeback

Lovande tedde sig för övrigt även Heavy Loads comeback. Sensationellt på sitt sätt eftersom bandet lades i träda för sisådär trettio år sedan efter endast ett lovande album, och först nu ställer sig på en scen igen. Sweden Rock har också mycket riktigt gjort en stor affär av att de fått liket att röra sig igen, och varför inte. I egenskap av upplivad metalcombo, som tar vid precis där de slutade bör detta fungera. I den här genren lär i alla fall ingen tjafsa och beskylla någon för att vara retro. Poängen är ju att det ska låta ungefär likadant då som nu.

Hyfsat pampig folkromantik

Och visst rockade norrlänningarna fortfarande som om det var 1982 fortfarande. Sånger med titlar som Metal Angels, Heavy Metal Heaven och nya Valhall Warriors avverkades, och det lät precis som man hade tänkt sig. En hyfsat pampig helhet bestående av fettindränkta gitarrinsatser, höga brösttoner med lagom darr här och där, lite nordisk folkromantik och trevliga refränger ljöd ut över Norje, och det var förstås precis så det skulle vara när världens förmodligen första vikingametalband stod på scen igen.

Överskuggad Osbourne

Huruvida allt var som det skulle vara i den något fragile Ozzy Osbournes avskedsshow kan dock diskuteras. För egen del kan jag tycka att det var väl lite Ozzy och på tok för mycket Zakk Wylde i mixen. I de tre första numrena Bark At the Moon, Mr. Crowley och I Don’t Know gick gick det förvisso inte till överdrift, men sen för nog sägas att det spårade ur. Först förvandlades Black Sabbaths Fairies With Boots strax därefter till en shreddingfest innan War Pigs drogs ut i absurdum på samma sätt en stund senare. 

Detta var inte det sista solot i showen, men det hela skulle i alla fall lyfta en aning innan slutsignalen. En godkänd Crazy Train kom mot slutet följd av den gråtmilda Mama, I’m Coming Home och domedagsstycket Paranoid. Fast ändå, lite synd var det allt att Ozzy överskuggades av sin gitarrist. Särskilt om det här nu var den sista konserten på svensk mark.

Foto: Michael Lindström

Setlist 

Skriven 2018-06-08

Skriv ut sidan