MELODIC ROCK FEST 2018, Slagthuset, Malmö, dag 3 (lördagen den 2 juni) med bland andra CREYE, PRETTY WILD, BOULEVARD, STAGE DOLLS och DARE

Så många band, så lite tid. Det är ofta så det känns när det vankas festival. Så även på ett mindre evenemang, typ Melodic Rock Fest trots att allt pågår på endast en scen. För det händer trots allt att orken tryter, magen knorrar eller att andra prioriteringar måste göras, och är man då ensam recensent på plats blir det konsekvenser. Det är den krassa realiteten.

Missade debutanter

Därmed fanns det också en legitim anledning till att dagens öppningsakt, Stockholmska AOR-debutanterna Rian inte kan få ett omdöme av undertecknad, men tydligen var deras gig över förväntan. Det var i alla fall vad diverse vänner och kollegor påstod, och då var det säkert också så.

Succé för nykomlingar

Mer svensk av samma sort följde i form av skånska Creye. Bandet presenterade sig med EP:n Straight to the Top förra året, och blev omgående hypade av relevant rockpress. Med all rätt, får man väl säga. Den trio sånger som introducerade kvintetten gav onekligen mersmak på ett sätt som skvallrade om att dessa unga gossar blivit matade med storheternas alster sedan koltåldern.

Övergången till liveelementet kan dock vara vansklig, men denna tidiga eftermiddag visade bandet definitivt att de har framtiden för sig. Vare sig det nu handlade om en soft FM-dänga som All We Need is Faith, upptempoförsök á la Different State of Mind eller en cover på sorgligt bortglömde Robert Teppers Rocky IV-hit No Easy Way Out levererades godset, och publikens respons gick inte att ta fel på. Mot slutet av setet vrålade hela lokalen bandets namn spontant alltmedan ynglingarna på scen plockade fram sina största leenden. Fortsättning på denna succé följer. I alla fall om de fortsätter förkovra sig hantverksmässig och arbetar en del på scenauktoriteten. Sanna mina ord, inom bara några år har det här sällskapet närmat sig de etablerades skara i melodic rocklandet väsentligt.

Sleazigt hopp

Pretty Wild å sin sida arbetar också på att föra ut sin musik till en bredare publik, och varför inte. Dessa Malmöbor har helt klart potential. Inte minst kan de röja när andan faller på. Något de visade i melodiska partyanthems som Staring At the Sun och Come Out Tonight under eftermiddagen. Sedan kan jag kanske tycka att de med den unga ålderns rätt framstår som veteranerna Crazy Lixx inte fullt så farliga lillebröder, men det är förstås en annan sak. Precis som det faktum att bandet givetvis även stoltserar med ballader, typ High Enough och All I Want is You. Det hör ju faktiskt till även i dessa sleaziga och annars föga romantiska sammanhang.

Comeback för Anette Olzon

En stund senare kunde publiken välkomna Anette Olzon tillbaka där allt började. Långt, långt efter den förargliga avpolleteringen från Nightwish, för övrigt. Det är naturligtvis Alyson Avenue som åsyftas. Visserligen fuskar sångerskan med nya metalprojektet My Dark Element samtidigt också, men det tycks alltså vara Helsingborgsbandet som är prioritet för närvarande. Trevligt, tycker i alla fall jag. Olzon gör överlag en charmigt jordnära rockdiva som är lätt att tycka om. På samma gång får jag nog säga att Alyson Avenue nog utgör ett bättre fokus för hennes vokala talanger än Nightwish pampiga symfonic metal. Rösten lämpar sig helt enkelt väl för den ofta skamlöst popiga variant på AOR som står på deras musikaliska meny. Något sådant som till exempel All This Time och Another Night var utmärkta exempel på.

Mager kvinnorepresentation

Värt att notera här är också att Olzon var den enda kvinnan på scen denna festival. Kasst, på sitt sätt förstås, men problemet är samtidigt av moment tjugotvå-karaktär. För ärligt talat; hur många kvinnliga akter, band frontade av kvinnor eller ens sådana med enstaka musiker hämtade från kvinnosläktet finns det egentligen att välja på i den här genren? Det krävs att unga tjejer börjar spela idag för att det i bästa fall ska märkas på line upen om tio, femton år.

Slickad AOR förförde

Och på tal om just det här med att blicka framåt, så bör man kanske också fundera över hur många AOR-artister av den gamla stammen som finns att avnjuta om lika många år. Tanken slog mig strax efter Boulevard tagit över scenen efter Alyson Avenue. För särskilt den lite mjukare sortens band, som dessa kanadensare representerar börjar faktiskt sina. Detta är ett givet faktum. På något sätt var det väl därför också symptomatiskt att dessa herrar var de enda med en saxofonist i laguppställningen. Fullt följdriktigt var de också de enda som flirtade med westcoastdoftande tongångar. Så som man till exempel gjorde i Far From Over och Lead Me On. Samtidigt hedrades förstås även de mest renodlade AOR-tongångarna på det mest balsamerande vis. Ett nummer som I Can’t Tell You Why var utan tvekan det mest välputsat läckra som ljöd över Slagthuset denna festival.

Lysande Stage Dolls

Läckra på samma vis var måhända inte Stage Dolls, men de kan utan minsta tvekan utnämnas till dagens utropstecken. Visserligen har norrmännen rutin i mängder efter trettiofem år, men att de skulle leverera en spelning av en sådan kaliber som de presterade på Slagthuset hade jag aldrig trott. Deras insats var närmast lystande, och höll faktiskt samma klass som festivalens tre headlinerakter Treat, FM och Dare – se nedan. Redan från första tonen i svängiga öppningslåten Left Foot Boogie fick man en slags förnimmelse av att det här skulle bli ett gig utöver det vanliga. Auktoriteten, den avslappnade attityden, samspelet på scen och det faktum att sällskapet lät riktigt tajt signalerade succé.

Om nu den lättända publiken hade varit det minst svårflirtade hade jag kunnat dra till med att bandet lindade fansen kring lillfingret, men det behövdes alltså inte. Inte med en sådan sångkatalog, frestas man att tillägga. För Stage Dolls skulle egentligen kunna leva rätt gott på sina hittiga låtar i livesituationen utan att behöva anstränga sig mer än nödvändigt.

Energiskt proffsig spelglädje

Fast istället försökte de pressa ut varenda droppe av i stort sett varje sång. Sedan spelade det ingen roll om det var catchy radio-AOR som Love Cries, hair metal, modell light á la Still in Love, en powerballad, typ Sorry (Is All I Can Say) eller ett nummer av nyare datum, som riffigt blueskryddade Taillights. Tanken hos bandmedlemmarna tycktes ha varit att allt skulle få en ultimat prägel på ett eller annat sätt. Vilket det mesta också faktiskt fick. Energiskt beslutsam och proffsig spelglädje som imponerade ordentligt, blir slutomdömet.

Keltiskt färgad kvalitet

Det där sistnämnda om imponerande proffsig spelglädje kan för övrigt också appliceras på Dare. Fast det här var åtminstone min femte show med ex-Thin Lizzymedlemmen Darren Wharton och hans trogna vapendragare, så det är svårt att bli överraskad längre. Man vet liksom alltid att de kommer att bjuda på ett kvalitetsstämplat liveuppträde redan innan de spelat en ton. Likaså är det ett faktum att Dare står ut i positiv bemärkelse tack vare sin keltiskt färgade ljudbild. Deras sound går att känna igen direkt, och det som förre möjligen en gång i tiden har betraktats som svårsålt ter sig i dagens läge som fördelaktigt eftersom fler och fler unga band dyker upp, och försöker följa det typiska AOR-receptet från åttiotalets storheter mer eller mindre fullt ut.

Smärtsamt vackert

Fast Dare är som sagt “one of a kind”, och lördagens set vimlade av klassiker. Inledande Sea of Roses tedde sig lika smärtsamt vacker som alltid, liksom romantiska Every Time We Say Goodbye och Thin Lizzycovern Emerald. Och låt oss för all del inte glömma sådant som Days of Summer och I´ll Hear You Pray, hämtade från senaste albumet Sacred Ground, som följer i dess spår.

Allt som glimmar i Dares repertoar är dock inte smekande vemodigheter. Wharton med kollegor kan rocka också. På sitt sätt i alla fall, för blir aldrig vare sig ruffigt eller brutalt med det här bandet på scen. Ungefär halvvägs in i spelningen drogs tempot upp med sådant som tidiga favoriten Abandon, Into the Fire och i synnerhet allsångsvrålardängan We Don´t Need a Reason, som tillhör det tyngsta Dare spelat in.

Borde få ett break

Fast oavsett vad nu bandet framförde, så var det i vanlig ordning lätt att imponeras av Whartons melankoliska uttryck och för all del också av hans bandkollegor, som uppvisade ständig lyhördhet för att både hans röst och sångerna ska komma allra bäst till sin rätt. Med tanke på allt detta är det för sorgligt att Dare aldrig slagit utanför melodic rockkretsen. Är övertygad om att de kunnat få ett i alla fall mindre break om de bara fått chansen att höras och visa upp sig i lite mainstreamsammanhang. Fast till dess får Wharton och hans skapelse fortsätta vara älskade av melodic rockfansen, och det är förstås vackert så.

Setlist

Skriven 2018-06-03

Skriv ut sidan