Mellan Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll

Jag läste att när laddstolparna i Upplands Väsby skulle invigas torsdagen den 31 maj 2018, var jämställdhetsminister Lena Hallengren, socialdemokrat, energiminister Ibrahim Baylan, socialdemokrat, gymnasie- och kunskapsminister Anna Ekström, socialdemokrat, infrastrukturminister Tomas Eneroth, socialdemokrat, försvarsminister Peter Hultqvist, socialdemokrat och bostadsminister Peter Eriksson, miljöpartist, närvarande. Vad kul. Jag hoppas att de blev bjudna på en god och närande middag, som avslutades med en tårta toppad med fastslagen ekologisk grädde.
Sveriges nuvarande regering består av en statsminister och 22 ministrar. Vad de resterande sexton ministrarna var sysselsatta med denna vackra soliga dag, vet jag ej. Jag gissar dock att finansminister Magdalena Andersson, funderade på thailändska bärplockarnas för svensk ekonomi alldeles nödvändiga dubbelbeskattning, att arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson, försökte sig på att formulera ny retorisk kullerbytta på temat äta kakan och ha den kvar, att kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke, ritade ett nytt spektakulärt plagg till sin privata garderob, och att socialminister Annika Strandhäll, känd mest för att hon kysste och anställde, och slog ihjäl och avskedade, med samma varma själ, för att travestera Johan Ludvig Runebergs rader om Kulnev, av Runeberg kallad Kulneff, smidde planer på vem som bör avskedas härnäst för att regeringen skall ge sken av beslutsamhet, hållbarhet och handlingskraft. Generalmajor Kulnev utmärkte sig i finska kriget (1808 – 1809) och turkiska kriget (1810), Strandhälls krig är dock än så länge avgränsat mot sjuka och handikappade och utslagna i Sverige åren 2014 – 2018. (2014 – 2017 som Sveriges socialförsäkringsminister, maj till juli 2017 som folkhälso-, sjukvårds- och idrottsminister, och sedan dess som Sveriges socialminister).

Den nedannedtecknade snabba reflektion kommer att handla om kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnkes och socialminister Annika Strandhälls domäner.

Detta har hänt:
Den 27 mars d. å. skickade jag följande mejl till verksamhetschefen på urologkliniken på Länssjukhuset Ryhov Ingrid Erlandsson.
”Hej Ingrid Erlandsson,
Den 8 februari d.å. konstaterade läkaren Xx Xx, stationerad i Jönköping, att jag inte tömmer blåsan ordentligt. Xx menade, att jag borde träffa en specialist så snart som möjligt.
Drygt en månad senare, den 12 mars fick jag ett brev från dig Ingrid Erlandsson, avsänt från Eksjö, som förkunnar att jag kommer få ’kallelse inom den närmaste tiden till Prostata Scandinavia AB i Nässjö’.
Den 26 mars lämnade jag blodprover, inte minst pga att jag kände en svag smärta i mina njurar.
Det konstaterades, att mina värden på s-kreatinin är 118.
Jag har förgäves försökt komma i kontakt med Prostata Scandinavias vd Yy Yy.
På nätet hittar man inte e-postadress till PSAB, inte heller deras öppettider, inte några patientomdömen, överhuvudtaget ingenting som en orolig patient kan ha nytta av.
Ett vårdföretag som inte vågar spela med öppna kort på nätet, som inte är tillgänglig för patienter, och som dessutom har en egen tolkning av begreppet ’inom den närmaste tiden’, väcker inte alltför stort förtroende.
Jag ber dig därför att så snabbt som möjligt ordna att jag kommer få den vård som jag har rätt till. Som dämpar min oro, avhjälper mina smärtor och andra obehag, och som huvudsakligen motarbetar att min njurfunktion försämras ytterligare. Och helst i Jönköping på Ryhov, som verkar ha personal som bryr sig.  
Jag vägrar att tro att du som kvinna inte kan, eller inte vill ta typiskt manliga problem på tillräckligt stort allvar.
Med vänlig hälsning
Vladimir Oravsky”

Ingrid Erlandsson svarade omgående, hon visade att hon både bryr sig om min hälsa och sin egen anställning. Inom några dagar, hade jag anledning att skriva till henne ännu en gång.

”Hej Ingrid,
Tack för ditt engagemang.
Nu har jag fått kallelsen.
Jag skall vara hos dr. Zz Zz den 18 april kl 09.30.
För att komma dit i tid, kommer jag påbörja min resa kl 07.06.
Jag är glad och tacksam för att du engagerade dig i fallet men jag vill ändå uttrycka mitt missnöje med att jag behöver kånka till Nässjö när jag har ett utmärkt fungerande sjukhus alldeles bakom hörnet, med engagerad personal som behandlade mig under ett flertal år.
Jag vill således be dig om att titta på möjligheten att flytta mitt ärende till mitt sjukhus.
Tack
Glad påsk
Vladimir Oravsky”

Den här gången fick jag inget svar, så jag sökte svar på andra håll, varför det förhölls sig på det viset att patienter, till synes oförklarliges, flyttas hit och dit. Två läkare, båda enligt mig väl insatta i problematiken gav mig följande samstämmiga förklaring:
Man vill gärna tro att denna patientfolkvandring från Jönköping till Nässjö och Värnamo och från Värnamo till Jönköping och Nässjö och från Nässjö till Värnamo och Jönköping är organiserat för patienternas bästa, för att patienterna skall kunna komma till de bästa specialister med den modernaste utrustningen. Ingenting är mera felaktigt, vilket ditt fall Vladimir, exemplifierar. Det finns ingenting i Nässjö, ingen utrustning och ingen specialist, som inte finns i Jönköping.
Man har hittat på denna patienttvångsförflyttning bara och uteslutande av en enda anledning: Att minska på vårdköer. Till och med du, som hade rätt så rysliga värden, ville helst avstå från att resa till Nässjö. Och många faktiskt avstår skall du tro. För den rådande situationen är döda patienter det bästa botemedlet för långa vårdköer.

Efter en 10 minuters rutinundersökning i Nässjö fick jag en remiss till datortomografi av urinvägar i, rätt gissat, Jönköping.
Den undersökningen tog cirka 20 minuter. Enligt röntgenologen, skulle jag få svar näst påföljande dag. Efter 10 dagar började jag eftersöka svaret, dock visste ingen var det fanns. 14 dagar senare fick jag äntligen ett skriftligt svar: ”Bäste Vladimir! (…) det ser bra ut. Med vänlig hälsning Zz Zz”

Nästa steg var en operation. Jag har valt den metod som hade den minsta behandlingskön, eftersom det sades att den metod som praktiseras exempelvis i Värnamo, kommer jag behöva vänta på åtminstone lika länge som det tar för mitt yngsta barnbarn att utbildas till läkare. Barnbarnet är nyss 2 år fyllda, så jag tror att detta scenario var inte helt utan en lätt överdrift.

Om man googlar den snabbaste bilvägen mellan Jönköping och Kalmar, finner man att den är 213,3 km lång och tar 2 h 45 min. Det finns säkert bilar och bilförare som kan hålla sig inom den tidsramen. Mig tog det, från dörr till dörr, 4 timmar, inklusive felkörningar förorsakade av min alldeles nya gps, som inte var uppdaterad med alla nytillkomna vägspärrar och omvägar.
Operationen tog i anspråk 56 minuter, inklusive alla artighetsfraser, all nödvändig pre- och postoperationsinformation, och all av- och påklädning. Jag fick ett elektroniskt recept på fyra mediciner inklusive Panodil.

Innan jag påbörjade min 4 timmars resa mot Jönköping, uppsökte jag i Kalmar 5 olika apotek för att inhandla den ordinerade medicinen. Det var Kronans apotek och Apotek Hjärtat och Lejonet och Giraffen och Baronen. Efter cirka en och en och halv timmers intensiv köprunda i stekande hetta, lyckades jag få ihop 3 av dessa föreskrivna farmaka, inklusive Panodil. Det fjärde läkemedlet lyckades jag köpa först på Apoteket Ryhov i Jönköping.

Apoteksmonopolet avskaffades år 2008/2009. Reformen kallades omreglering. ”Målet med omregleringen, att öka tillgängligheten, uppfylldes. Något år efter omregleringen hade antalet apotek ökat kraftigt, med över 300 apotek. Det gick nu drygt 7 600 invånare per apotek, jämfört med 10 000 före omregleringen. Dessutom hade öppettiderna förlängts”, kan man läsa på Apotekets webbplats. Det verkar som att alla är glada och nöjda, alla, förutom konsumenter, det vill säga du och jag. Vad har du eller jag för glädje av den statistiken som hävdar att numera utgör du en sjutusen sexhundrade del per apotek i stället för en tiotusendedel, när du behöver färdas mil efter mil för att komma åt den medicin som din läkare ordinerade?

Resan från Kalmar till Jönköping var inte den roligaste resan jag någonsin varit med om. Anledningen var att jag var ganska så groggy av allt som hände den dagen samt att solen stekte obarmhärtigt rakt på mitt nyopererade ömma skrev under samtliga utdragna fyra timmar. Väl framme på Apoteket Ryhov var jag så utmattad och så färdigkokt, att de kunde sälja mig en levande siamesisk katt och jag skulle godta den som en verksam medicin.

Torsdagen den 23 augusti skall jag återigen besöka Kalmar för ”uppföljning med ultraljud och flödesprov”, något som tar om högst 10 minuter, och något, läs nu noggrant, som kan göras inte bara på urologen på länssjukhuset på Ryhov, utan även på precis varje vårdcentral i Jönköping.

Statsfinansieringen blöder. Pengar som borde gå till vården går till resor och drivmedel och hotellövernattningar och förlorad inkomst och en administration som är mera månghövdad än dem som botar och rehabiliterar.

Länssjukhuset Ryhov håller på att byggas ut för en miljard kronor, om jag minns siffran rätt. Det är en baggis i jämförelse med världens dyraste sjukhus i alla kategorier, dvs både de funktionella och de icke fungerande, Nya Karolinska, som fram till 2040 väntas kosta skattebetalarna 61,4 miljarder kronor.
Vad kommer att utspela sig i Ryhovs tillbyggnader?
Jönköpingsbor är påhittiga. Exempelvis döpte folkmunnen Munksjöstadens nyaste handels- och kontorslokaler till Toarullen.
Nu tisslas och tasslas det om att man inte kommer att bota sjuka människor i de nya lokalerna, utan att man kommer bara att administrera i dessa. Eller möjligen att man kommer att förlägga världens modernaste dödshjälpsklinik dit, eftersom det kommer att anses vara både nödvändigt och även mer humant, än att låta sjukt och ömt folk dö i väntan på vård i hur långa vårdköer som helst.

Den 24 januari. 2018 skrev den provinsiella tidningen Jönköpings-Posten: ”… Allianspartierna fortsätter att backa upp Smotchefen Per–Ola Nilsson.
’Vi är inte nöjda med kallduschen vi fick men vi tänker inte sparka några chefer. Det skulle kosta ännu mer’, säger moderaten Malin Olsson, ordförande i ana-nämnden.”
Smot betyder Smålands Musik och Teater, den ovannämnda kallduschen är ett minus-resultat på cirka 7 miljoner svenska devalverade kronor för en uppsättning av ”Les Misérables” i Jönköping.
I Sverige har ”Les Misérables” spelats på flera ställen: På Cirkus i Stockholm, på Göteborgsoperan. På Malmö Opera och Musikteater spelades den i två olika uppsättningar, år 2001 och 2011–12. Även på Värmlandsoperan i Karlstad iscensattes två olika uppsättningar, den första år 1996 och så ytterligare en år 2016.
År 2012 filmades ”Les Misérables”. Filmen tilldelades tre Oscars statyetter och blev nominerad till ytterligare fem, bland annat i kategorin Best Motion Picture of the Year, ett ärofullt pris som filmen belönades med vid utdelningen av Golden Globes.
Filmen kan laddas ned på flera streamingsiter, den kan köpas eller lånas på dvd, och den visades hur många gånger som helst på svenska tv-kanaler. Youtube bjuder dessutom på åtminstone en helaftons, helt utomordentligt utmärkt föreställning av denna musical helt gratis. Se ”LES MISERABLES 10th Anniversary Dream Cast with Lyrics”.

Smålands Musik och Teater ville dock inte vara sämre än Stockholm och Göteborg och Malmö och Karlstad, så den småländska teatern ville presentera något i världsformat, och detta trots att ingen kalkyl i världen skulle kunna komma fram till något annat än att SMOTs uppsättning av ”Les Misérables” kommer att resultera i en gigantisk ekonomisk förlust. Det rör sig således om en medveten och kalkylerad ekonomisk åderlåtning i miljontalskronorsklassen. Till vilken nytta, till vems behov än politikernas?

Fast det inte är det som är mest miserabelt tänkt i denna fördjävligt förödande kalkyl. Utan det är det faktum att både kultur och sjukvård finansieras av samma landsting.

Politikerna tutar i oss skattebetalare att vi inte bör ställa kultur mot sjukvården, men jag är så inskränkt att jag är döv på det örat.
Nej, jag är inte mot kulturen. Hur skulle jag kunna bli det? Jag har skrivit cirka 80 böcker, några av mina pjäser vann fina internationella och även inhemska priser och spelades och spelas i flera länder runt om i världen, jag har om än marginellt bidragit till att en film belönades med Palme d’Or i Cannes…
Nej, jag är inte mot kulturen. Men om det nu finns en ekvation i vilken på den ena sidan kommer mina skattepengar antingen rädda eller förlänga liv, och på den andra betala för en kolorerad musikal, då vet jag vad jag vill satsa mina skattepengar på. Detta rent spontant, utan att snegla på Maslows behovstrappa enligt vilken de fysiologiska basbehoven så som mat, vatten och syre på basnivån befinner sig. På denna nivå var man också finner behov av att undvika smärta, sova, röra på sig och ha sex.
Inte heller den marxistiska teorin om sambandet mellan bas och överbyggnad, placerar kultur på bas-nivå.

Jag har en lång erfarenhet av svensk sjukvård och jag kan inte säga annat än att jag nästan undantagsvist möter i den kunniga, engagerade, empatiska läkare och sjuksköterskor. Om Lars och Rebecka och Annika, och Marie skulle jag bara kunna skriva tacksamhetens eloge. Och ändå är det så att svensk sjukvård inte fungerar. Ändå är det så att flera av mina vänner och bekanta åker utomlands för att få vård, trots att det är här i Sverige de betalar skatt, och som, låt mig avslöja det, inte är Europas allra minsta. Var är felet? Svaret är politikerna och deras karriärinriktade egennyttiga politik.

När vi svenskar trängs i ett hörn av en total inkompetens, när vi upplever att något är så absurt att vi känner oss dragna långt bakom begriplighetens gräns, då använder vi oss av det sammansatta uttrycket ”jag vet inte om jag skall skratta eller gråta”. I det här konkreta fallet som handlar om att våra folkvalda politiker från båda läger hjälptes åt att förinta ett välfungerande sjukvårdssystem, är det uppenbart att man bör skratta. Att ett gott skratt förlänger livet, är ett vetenskapligt konstaterat faktum och där det inte finns en fungerande sjukvård att vända sig till, där är ett gott skratt en i bästa fall botande välsignelse.
Vi får se vilket politiskt parti som först kommer att hävda att det är de som uppfann det hälsobringande skrattet.

Det sägs att vi har de politiker som vi förtjänar. Det är en vida utbred floskel som våra politiker, hopknådade av samma klibbiga materia som Ylva Johansson, Alice Bah Kuhnke och Annika Strandhäll, under sina med våra skattemedel finansierade arbetstimmar hittade på. Tänk dig för noga på vem och på vilka du lägger din röst den 9 september 2018.

Klicka här för köp av och information om Vladimir Oravskys böcker.

Skriven 2018-06-03

Skriv ut sidan