MELODIC ROCK FEST SCANDINAVIA 2018, Slagthuset, Malmö, dag 1 (torsdagen den 31 maj) med bland andra COLORSTONE, MIDNITE CITY, GRAND DESIGN, ONE DESIRE och TREAT

Under Melodic Rockstämpeln döljer sig idel minigenrer, och skillnaderna mellan olika stilar kan därmed också vara tämligen stora. Alla som verkar inom detta tämligen breda spektrum har dock det melodiska fokuset gemensamt. Samt det faktum att storhetstiden var på åttiotalet, tvingas man väl erkänna. Dock har genren onekligen upplevt något av en renässans på senare år. Gamla band återförenas och nya bildas ständigt samtidigt som skivugivningen har ökat väsentligt.

Representativa Grand Slam

Som en konsekvens av detta har diverse festivaler skapats tillägnad denna icke sällan så orättvist bespottade musik, och nu har alltså till och med lilla Malmö fått en sådan. Melodic Rock Fest är namnet, och denna torsdag utgjorde således startskottet för tredagarsfesten. Sju band stod på menyn, och öppningscombon Grand Slam får väl på sätt och vis anses vara ytterst representativ. Vi talar om gedigen och melodistark AOR, rätt och slätt. Trots att de endast har ett album i bakfickan har de redan material till ett fullvärdigt set traditionsenliga sånger. Dessvärre förstörde ett sterilt burkigt ljud chansen för kvintetten att göra ett vettigt avtryck i den gamla stenbyggnaden, men det är bara att hoppas på bättre tur nästa gång.

Colorstone mesta outsiders

Bättre tur hade dock alla andra på dagens program. Ljudet blev nämligen märkbart bättre redan när efterföljande akten Colorstone klivit upp på scenen, och det kunde de behöva. För i egenskap av festivalens kanske mesta outsiders tedde det sig nog extra viktigt för kvartetten att göra ett gott intryck. Något de definitivt gjorde, för övrigt, det här var ett lika tight som lössläppt gig fyllt av tidlösa (rock)tongångar med ett skönt groove.

Sedan må Malmöbandet inte vara några typiska representanter för melodic rockrörelsen – de propagerar väl snarare för föregångarna från sjuttiotalet – men de är likväl melodiska, och rockar gör de onekligen ändå. Så visst hör de hemma på en festival av detta slag. Det var i alla fall lätt att uppskatta sådant som Breakdown och Best of Me, och att döma av reaktionerna efteråt verkade de flesta närvarande vara benägna att hålla med.

One Desire levererade

Men för att nu återgå till det här med traditionell AOR, så inbillar jag mig att ovanämnda Grand Slam sneglade med viss beundran, alternativt avund på One Desire denna dag. Finnarna albumdebuterade så sent som förra året med sin självbetitlade debut, och har redan gjort stort intryck på både relevanta recensenter och hardcorefans av genren. Förväntningarna var alltså stora när kvartetten gick på scenen. Och säga vad man vill, men de levererade godset. Entusiasmen smittade, och professionalismen var given med tanke på den erfarenhet bandmedlemmarna har. Både gitarristen Jimmy Westerlund och sångaren Andre Linman har till exempel ett förflutet i numera nedlagda finska platinasäljande bandet Sturm und Drang.

Med tanke på allt detta var det heller inte konstigt att denna spelning präglades av en slags självklar känsla av kompetens och lekfull ambition, som så småningom ska leda till större saker. Sådant som inledande FM-knocken Hurt, tjusiga powerballaden This Is Where the Heartbreak Begins och powermetaldoftande Buried Alive uppvisar kvalitet ur tre olika aspekter, och det vill faktiskt inte säga lite.

Dagens mesta utropstecken

Kvaliteten stod även i centrum när Midnite City äntrade. Ärligt talat var jag osäker på vad som kunde förväntas av dem. Visst, britterna har i likhet med One Desire fått till en stark debutskiva placerad någonstans mellan hair metal och AOR, men för övrigt var de ett oskrivet kort. Dock framgick det omgående att dessa fem herrar var oväntat starka och för den delen roliga att skåda live. Midnite City visade sig nämligen göra både energiska och inspirerade figurer. Och som sagt, låtmaterialet rockar. Sådant som riffiga We Belong, One Step Away och snällsleaziga Summer of Our Lives ger onekligen uttryck för att det här bandet har framtiden för sig. Vi talar dagens främsta utropstecken, helt enkelt.

Hårdast och ruffigast

Samma sak kan inte sägas om Grand Design. Sensationellt skulle jag heller inte vilja påstå att deras gig var. Däremot går det inte att komma ifrån att det här är ett band där de gedigna kvaliteterna står i centrum. Det finns helt enkelt en anledning till alla lovord de fått genom åren. Dessutom uppskattar jag att de kör en linje som är tydligt hårdrock utan att melodierna för den sakens skull kommer det minsta i bakgrunden. Detta kan vara värt att påpeka. För hårdare och ruffigare – om än inte mycket mer än andra combos på plats – än så här blev det inte denna första dag på Slagthuset.

Treat givna headliners

Så över till Treat. Stockholmarna lade ner verksamheten 1993, gjorde comeback 2006, och har därefter i stort sett gått från klarhet till klarhet. Min först spelning med dem i den sena natten på förra årets upplaga av Sweden Rock utgjorde bara ännu ett kvitto på detta. Således var de också givna headliners på Slagthuset i torsdags, och ingen lär ha gått hem besviken. För kvintetten avrundade onekligen på ett sätt som anstår en akt som står högst upp på festivalaffischen. En kännare lär till och med ha utbrustit att det var det bästa gig han sett med dem någonsin.

Lysande rent allmänt

Huruvida detta stämmer ska låtas vara osagt. Däremot kunde man konstatera att hela framträdandet nästan kokade över av tajt spelglädje och ett självförtroende som antydde fortsatt satsning på framtiden och den egna förmågan. Likaså påmindes man om hur starka 00-talets comebackalbum Coup de Grace och Ghost of Graceland är. Drygt hälften av setlistan hade hämtats från dessa alster, och sådant som riffiga Skies of Mongolia med sina fräcka keyboardinpass, softa midtempoesset We Own the Night och stämningsfullt catchy Ghost of Graceland gjordes verkligen full rättvisa. Det här var inte bara lysande i sin genre, utan även rent allmänt.

Men det gamla materialet då, undrar kanske vän av ordning. Jodå, det glänste fint det också. Ett långt medley sammansatt av sånger från tidiga albumet Dreamhunter och en version av Got You On the Run med oundviklig allsång bidrog också till att att alla närvarande kunde gå hem med ett leende på läpparna.

Mer kul än spännande hitkavalkad

Innan Treat äntrade scenen bjöds publiken på hitkavalkad av den för tillfället sammansatta konstellationen Melodic Rockfest Allstars. Folk från rutinerade, men yngre band som Find Me, H.E.A.T och Work of Art fanns i laguppställningen, och på spellistan fanns klassiker som Michael Boltons You Wouldn´t Know Love, Journeys Separate Ways (Worlds Apart) och Survivors Burning Heart. Också kom Jim Jidhed in och gjorde en trio sånger, däribland en fullständigt avskalad cover på det egna bandet Aliens likaledes cover på Bee Gees Only One Woman. Väldigt vackert och inlevelse rikt, minst sagt. Sedan får jag väl säga att detta inslag överlag tedde sig mer kul än spännande och intressant. Men det var väl också det som var tanken med det här.

Setlist

Skriven 2018-06-01

Skriv ut sidan