Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det brukar heta att det ska smidas medan järnet är varmt, men Rita Ora har inte bråttom. I alla fall inte när det gäller att släppa en uppföljare till sitt debutverk Ora. Nästan sex år har gått sedan denna fullängdare såg dagens ljus, vilket måste betraktas som en evighet i dagens läge. Å andra sidan lever vi i andra tider i dessa dagar. Det är streaming av enskilda låtar som gäller, så följaktligen har sångerskan släppt en hel radda singlar istället. Vilket kanske är klokt, “kidsen” vill att det ska hända något med deras favoritartister hela tiden, men fördomen säger också att de i allmänhet inte orkar lyssna på ett helt album rakt igenom.
Ingen livemusik
Möjligen tycker de inte heller att det är särskilt viktigt om de verkligen serveras livemusik i vanlig mening heller. Ingen i det utsålda Vega verkade i alla fall reflektera över det faktum att Ora uppträdde till inspelad musik. Fyra energiska dansare och en videoskärm med diverse videos och lyrik som ackompanjerade sångerna fick ersätta musikanterna, och det verkade vara ett koncept som fungerade på den kraftigt ungdomsdominerade publiken av mestadels kvinnligt kön.
För egen del är jag dock inte lika road av detta grepp. Jag säger ungefär samma sak som när tjejgruppen Little Mix gjorde likadant på Falconersalen i samma stad för knappt två år sedan; kalla mig gammaldags, men livemusik ska framföras just live, annars försvinner en stor del av charmen och poängen med att avnjuta musik på lokal.
Catchy pop med electrotouch
Fast med allt detta sagt går det förstås ändå inte att komma ifrån att den albanbördiga brittiskan har en ansenlig mängd hits på sin lyra. I alla fall sett i relation till den inte alltför omfångsrika produktionen hittills. Tjugosjuåringen har onekligen hittat ett recept där catchy pop med viss electrotouch kompletteras väl med diskret R & B-krydda.
Starka popmaränger
Dessutom visade kvällens vid det här laget inte alldeles nya smakprov att det finns all anledning att se fram emot det nya albumet. Både sprittande blippiga kärlekssången Your Song, självbiografiska balladen Soul Survivor och glatt somriga Anywhere är riktigt starka popmaränger. Sensuellt “cheeky” Girls föll för övrigt i samma kategori. Synd bara att frispråkigheten om helkvinnliga kärleksaktiviteter blivit för mycket för somliga, men det visar väl bara att den här typen av sånger fortfarande behövs.
Huruvida Rita Ora själv är oundgänglig återstår för all del att se, men för tillfället är hon i alla fall på rätt väg i den mainstreamorienterade popfåran. Inte minst bådar det nya materialet gott. Samtidigt fanns givetvis annat på setlistan att glädjas åt denna kväll också. Som Avicii-samarbetet Lonely Together, I Will Never Let You Down och balladartade svartsjukedramat Poison.
Glorifierad singback
Fast som show betraktat var det här förstås ändå inte överdrivet minnesvärt. Vokalissan själv levererade för all del sångmässigt, men avsaknaden av ett band fick en närmast att associera till en glorifierad singback-tillställning på ett diskotek medan dansrutinerna till stor del tedde sig smått standardmässiga.
Ingen självklar auktoritet
Och inget ont om Ora själv, men hon har ännu inte riktigt den självklara auktoritet som behövs för att showa på en scen utan fullgod backning. Fansen må invända, men den där smått odefinierade förmågan och äga en scen är ännu inte fullt utvecklad.
Skriven 2018-05-28
