SOLO: A STAR WARS STORY

Regi: Ron Howard
I rollerna: Alden Ehrenreich, Joonas Suotamo, Woody Harrelseon, Emilia Clarke, Donald Glover

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2018-05-23

Det universum som stavas Star Wars fortsätter invadera världens biografer. Solo: A Star Wars Story är den fjärde rullen totalt, och den andra spinoffvarianten sedan serien gjorde uppfräschad comeback för bara tre år sedan. Disney har uppenbarligen en plan för sin franchise, och inte mig emot. I alla fall inte så länge de fortsätter leverera blockbusters med inspirationen och kvaliteten intakt. Som i det här fallet, där en av filmseriens mest ikoniska karaktärer fått sin egen film till slut.

För det är klart att Han Solo skulle vara den förste av den gamla erans Star Warshjältar att så att säga köra solo. Inte minst för att han på pappret är som mest oförutsägbart lössläppt, och den som kan variera dieten, och tillfälligt föra universumet bort från det renodlade rymdoperastuket för en stund. Därför är det kanske inte heller konstigt att westernreferenserna förekommer flera gånger i Solo: A Star Wars Story alltmedan helheten ter sig mer som en tämligen rak äventyrsfilm med hyfsat tidlösa kvaliteter. Sedan är det möjligt att en del hardcorefans kommer att sakna skildringen av det politiska spelet med Yoda och gänget, kampen mot det onda Imperiet och de mer högtravande tongångarna om öde, moral och heder, men varför inte se det här som ännu en sida av George Lucas långlivade skapelse.

Precis som titeln antyder är det här en ursprungshistoria. När handlingen tar sig början kastas vi tillbaka till en tid då Han Solo bara var en ung skojare på sin förtryckta hemplanet Corellia. När en deal gå åt skogen flyr han dock fältet, och tvingas lämna sin kärlek Qi´ra bakom sig i det kaos som följer. I samband med detta tar Han lustigt nog även värvning i Imperiets armé för att kunna komma bort. Fast det slutar med desertering och plats i en mörk källare med Chewbacca innan vägen leder till ett gäng garvade tjuvar ledda av Woody Harrelsons inte alldeles tillförlitlige Beckett.

Därefter fortsätter det hela som på en actionspäckad räls ända till slutet, och vad ska man säga mer än att det är en frejdigt uppspelt skapelse som aldrig slutar vara underhållande under sina etthundratrettiofem minuter. Actionsekvenserna är oväntat varierade, dialogen har sina ljusa komiska stunder, persongalleriet är färgstarkt och spänningen inte oäven även om inget man bjuds lär få någon att bita på naglarna. Däremot inser säkert även rutinerade regissören Ron Howard att det här är den i särklass mest lättsamma filmen i serien med allt vad det innebär av försumbart utmejslade karaktärer och avsaknad av allvar.

Skriven 2018-05-23

Skriv ut sidan