BRYAN ADAMS, Malmö Arena, Malmö den 27 april 2018

Senast Bryan Adams avnjöts live var i samband med den egna hyllningen till storsäljaren Reckless trettioårsjubiléum. Nu tre år senare är det “business as usual”, vilket betyder i det närmaste fullständig hitkavalkad av Guds nåde. Igen. För det är ju så det är när kanadensaren står på scen att man oundvikligen serveras det ena örhänget efter det andra. Ändå blir man inte mätt. Det finns liksom alltid några som saknas, och de flesta i den utsålda arenan skulle säkert ha en åsikt om vilka detta var.

Mer än bredbent rocker

För egen del hade jag gärna sett sådana självklarheter som One Night Love Affair, Please Forgive Me och FM-aktiga Thought I´d Died And Gone to Heaven på setlistan, snarare den ofärdigt stillastående I´m Ready och en överflödig cover på I Fought the Law.

Fast denna kritik utgör i slutänden trots allt bara noteringar i marginalen. För överlag var det här en show som bjöd på ett högst välavvägt tvärsnitt stilmässigt från Adams repertoar. Vilket kan vara viktigt att påpeka. För den ytligaste bilden av kanadensaren är väl alltjämt den av den bredbente rockern som tänker vara “18 til I Die”, och visst bekräftade sådant som nya Go Down Rockin’, The Only Thing That Looks Good on Me Is You och en riktigt inspirerad Summer of ’69 den synen denna afton.

Popiga ess i hitlådan

Samtidigt finns det som bekant även nummer på hans lyra som som närmar sig hårdrocken. Som kvällens mest oemotståndliga riffest It´s Only Love eller varför inte den lallande allsångsfavoriten Cuts Like A Knife. På andra sidan spektrat hittade man Mel C-samarbetet When You´re Gone och den delvis Max Martinsignerade Cloud Number Nine, två självklart ogenerade ess i hitlådan med popsångaren Adams i tillfälligt fokus.

Givna balladfavoriter

Sedan går det givetvis inte att bortse från balladerna. Ingen konsert med denne långlivade artist är fullständig utan ett stort knippe cigarrettändarfavoriter, och förväntningarna infriades mycket riktigt i detta avseende också. Bäst? Tja, det opluggade extranumret All For Love med endast Adams själv och hans akustiska gitarr på scen och en fint nyanserad Heaven med tjusigt extra inpass av gitarristen Keith Scott ligger bra till.

Mest udda bland dessa softa alster var dock den flamencodoftande Have You Ever Really Loved a Woman medan det uppsluppet skojfriska rockabillyförsöket You Belong to Me förmodligen var kvällens mest överraskande inslag alla kategorier.

Värd erkännande för bredd

Ja, ni förstår säkert poängen. Adams har en bredd alldeles för många – och då inte minst bland kollegorna – inte verkar vilja skriva under på. För egen del tycker jag dock femtioåttaåringen förtjänar ett erkännande i detta avseende. Inte minst för att han till skillnad från många andra nästan omärkligt lyckas så väl med att både väva samman olika genrer och hoppa mellan dem smärtfritt. Fredagens ganska exakt två timmar långa konsert skulle ha kunnat te sig splittrad, men den typen av känslor infann sig aldrig. Adams personifierar helt enkelt en mainstreamrockens allroundartist, och accepteras också mycket riktigt som en sådan.

Professionalism och trevlighet

Sedan skadar det förstås inte heller att han har en ödmjuk framtoning. Få eller inga tycker om ett arrogant arsle, men Adams utstrålar både ödmjukhet och trevlighet, och har ett gott rykte därtill. Fast i slutänden har det mesta ändå med professionalism att göra, och showen man fick sig till livs i Malmö Arena uppvisade en vital alltjämt hungrig stjärna backad av ett dynamiskt, självklart tajt band som lät sångerna spela både första och enda fiolen. Utanpåverket lyste med andra ord som vanligt fullt logiskt med sin frånvaro. För varför låta onödigheter som ballonger, konfetti, pyroteknik och annat bjäfs ta uppmärksamheten från musiken, tycktes sällskapet på scen ännu en gång vilja säga.

Foto: Michael Lindström

Skriven 2018-04-28

Skriv ut sidan